En hyllad rasist

Cassius Clay var en fantastisk boxare, som nästan aldrig ens blev träffad. Han kände av den rasism han drabbades av för att han var svart, en neger. Så han beslöt att göra något åt saken, att gå sin egen väg. Han valde att själv bli rasist.

Därför bytte han religion och blev muslim för att markera mot den religion som de slavägare haft som ägt hans förfäder. För att fullborda avståndstagandet bytte han även namn till något som bättre passade den nya religionen. Han blev Muhammed Ali. Att muslimer varit kanske världens främsta slavhandlare och ända in i modern tid, var inget som bekom honom. Inte heller verkar det ha stört Alis beundrare.

Jag var ung när detta hände. Mest hade vi kompisar snackat om Floyd och Ingo, även om boxning inte var ett stort intresse för just mig. Dock minns jag tydligt hur jag upplevde Alis motivering till sitt namnbyte som en förolämpning av mig och alla andra med ett humanistiskt jämlikhetsideal. Ali gjorde ju sig själv till tolk för svart rasism mot vita!

I såväl TV-intervjuer som senare i sina memoarer, framhävde han sin åsikt att ras var viktigare än jämlikhet. Eller annorlunda uttryckt, att rassegregation var en förutsättning för framgångsrik jämlikhet. Med jämlikhet avsågs dock att vita var skyldiga till något mer än att bara medge samma friheter och rättigheter till svarta som de (vi) själva åtnjöt, vi hade också (menade dessa svarta rasister) en historisk skuld att betala.

Jag kunde för mitt liv inte se att jag hade en sådan skuld till några svarta människor. Kan fortfarande inte. I verkligheten hade jag då aldrig någonsin ens sett en svart person livs levande.

Nu är Ali död och precis begraven. Hela veckan sedan dödsbudet har han hyllats som en stor människorättskämpe. Politiker, idrotsmän, journalister, skådespelare och kändisar i allmänhet har betygat sin vördnad för honom som en stor människa och människorättskämpe. Men han var ju uttalad rasist!

De vill alltså bara sola sig i glansen av en framgångsrik idrottsman. Jag kan förstå att han inspirerat människor med sina idrottsliga prestationer och mindre nogräknade svarta med sin skrävlande rasism. Som i så många olika frågor i vår tid finns det en mängd nakna kejsare och alldeles för få med modet att påtala det. Ja, till och med alldeles för många som vill tysta den oskyldige pojken som påtalar kejsarens nakenhet.

Jag har träffat och lärt känna flera världsmästare, olympiska mästare och andra stora mästare inom olika sporter. Människor som också varit fantastiska människor vid sidan av sin sport. Dessa vill jag gärna hylla. Ali hade i mina ögon inget att komma med utanför boxningsringen.

Det här inlägget postades i Aktuella övriga ämnen och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

18 kommentarer till En hyllad rasist

  1. Tege Tornvall skriver:

    Plytbankare. Det är vad han var. Att banka folk i plytet är ingen idrott. Det vinnande momentet är att tillfoga motståndaren skada. Det är ett brott. Det strider mot lagen. Folk som bankar andra i plytet är inte värda att hedra – oavsett religion och andra uppfattningar. Punkt!

    • mats skriver:

      Jag är av samma uppfattning, att boxning inte är en riktig sport, snarare legaliserad misshandel. Det gäller även MMA. Dessutom döljer sig ett antal skumraskfigurer i bakgrunden av dessa ”sporter”.
      Brottning däremot, det är en tjusig kampsport! Man visar att man är överlägsen sin motståndare utan att skada denne.
      Jag skrev detta för flera år sedan.
      https://www.frihetsportalen.se/2010/12/moralisk-pugilism/

  2. Sten-Arne Persson skriver:

    Det känns skönt att bli bekräftad i sina tankar av dina analyser i varierande ämnen. Det är ett tecken på att vi hade en stark svensk kultur omkring oss i vår uppväxt på 40- och 50-talet. När vi pojkar mätte våra krafter mot varandra fanns det oskrivna regler. Där gällde man mot man i brottning där den vann som lade båda skuldrorna mot marken på sin motståndare. Sedan var konflikten över och rangordningen upprättad.

    Om det nu var en konflikt vilket det oftast inte var. Brottning var först och främst en sport med strikta regler där våra landslagsbrottare var vår stolthet. Att slå någon i plytet var verkligen inte någon merit på den tiden. De oskrivna reglerna var att inte skada sin motståndare med flit genom att sparka, bita, klösa eller slå sin motståndare med eller utan tillhygge. Man gav sig inte heller på någon som man visste var svagare än en själv. Det var kort och gott fair play.

    Att som ofta sker idag genom vår kulturberikning där det inte är ovanligt att ett helt gäng ger sig på enskilda personer. och fortsätter att sparka och slå, fast offret slutat att försvara sig. Att med åsyna vittnen sparkat på den som ligger föresvävade inte oss på den tiden. Den fina kulturen har tagits ifrån oss med hjälp av film och TV med sina våldsförskönande program. För att inte tala om alla våldsbejakande spel där det gäller att döda så många som möjligt så fort som möjligt.
    Nog hade vi bättre seder och bruk under vår uppväxt som med det snaraste borde återupprättas. Vilka är det som förstört vår barndoms kultur?

  3. dolf skriver:

    Min åsikt om sport är att det är som med sex, så länge det är med ömsesidigt samtycke och man håller sig till överenskomna regler är allt okej. Inklusive klassiska 20-stegs pistoldueller.

    • Göran skriver:

      Exakt. Och de som inte gillar det behöver inte bestämma över andra vad de ska få göra ömsesidigt.

  4. Tege Tornvall skriver:

    Dolf och Göran: Om de gör upp bakom vedboden är det deras sak, men om den ene skadar den andre är det likväl misshandel och åtalbart. Att göra det organiserat och mot betalning inför publik är också misshandel och skall juridiskt dömas därefter. Det är heller inget att hylla i media. Ett slag mot huvudet kan räcka för svår och irreparabel hjärnskada. Ett i onödan förlorat liv.

    • dolf skriver:

      Min bestämda åsikt är att ingen annan än en själv har rätt att förfoga över ens eget liv. I rätten till sitt eget liv ingår också rätten till sin egen död. Det ena kan inte existera utan det andra. Rätten att använda (eller kasta bort) sitt liv för ett eget meningsfullt ändamål medför också rätten att kasta bort sitt liv på meningslösheter. Om juridiken säger något annat har juridiken fel.

    • Göran skriver:

      Boxning och andra kampsporter har ingenting med misshandel att göra. Det är ingen stor sak att få en smäll på käften. De handlar mer bara om att du ha en uppfattning om kränkning. Även om det blir en skada i en kampsportsmatch har det inget med misshandel att göra. Det uppstår skador i alla idrotter och kampsport är en av dem med minst skador. Ömmar du om skador inom idrottande kan du lika bra ge dig på hästridning.

      Är du rädd för huvudskador, som naturligtvis kan uppstå, så är det så att vart fjärde år röstar svenska folket in folk med klart konstaterade hjärnskador i riksdagen och utser en del av dessa hjärndöda människor till ministrar och regering.

      Fast jag ska faktiskt medge att boxning är lite konstigt på ett sätt eftersom det hela går ut på att i princip bara utdela slag mot huvudet. I MMA är det inte huvudmålet. Det finns andra sätt att vinna på där och många MMA utövare är specialister på låsningar av armar och ben eller strypning och satsar på det än att försöka slå ut motståndaren.

      Ömsesidigt handlar även om hur man gör upp om hur en match ska vinnas och hur var och en får avbryta den. Det kan man lägga på många olika nivåer. På klubbnivå kan man lägga nivåer som är mer ”humana”, man kan bestämma hur hårt man får slå osv.

      Ytterst få svenska utövare av kampsport tycker att det är en merit att skada en motståndare. Det är mer skämmigt att göra det och anses vara oprofessionellt.

  5. Sture Åström skriver:

    Med Välfärdsstatens påtagna ansvar för den enskildes välfärd och hälsa tillkommer en viktig aspekt.

    Den boxare som blir hjärnskadad kan kosta ”samhället” en miljon eller två för operationer och vård, samt det flerdubbla i invalidpension, m.m.

    Detsamma gäller för bergsklättrare, drakflygare, m.fl.

    För utövning av sådana sporter bör en privat försäkring krävas, som svarar för ovan nämnda kostnader.

    Alternativt kommer det kravet av sig självt, när Välfärdsstaten kollapsar. . .

  6. Du vet vem skriver:

    Då borde väl utövare av den annars så hyllade sporten fotboll avkrävas en privat försäkring? Maken till skadebehäftad sport har jag aldrig skådat. Menisker och ledband, knäoperationer till höger och vänster även på amatörnivå.

    Inga dödliga skador men jag kan inte se annat än att blotta mängden belastar samhället tungt, ekonomiskt men också när det gäller vårdplatser till de som har icke självförvållade skador.

    Man kan ju ta upp folkhälso och den sociala aspekten men det håller inte. Det finns otaliga sätt att träna som innebär minimal skaderisk. På samma sätt finns det otaliga föreningar och aktiviteter som kan fostra ungdomar till att ta hänsyn till andra och fungera som sociala varelser på ett bra sätt.

    Ergo: Belägg pöbelsporten fotboll med högra kostnader så välfärdssamhället inte belastas.

  7. mats skriver:

    Lite märkligt hur dagens inlägg om hur en hyllad och avliden boxare var rasist och inte borde hyllas som en stor människa och inspiratör för mänskligheten på grund av sin öppna rasism, kommit att handla mest om vilka idrotter vi borde ta avstånd från.
    Det är rasismen jag vill att vi ska ta avstånd från.

    • Du vet vem skriver:

      Ursäkta, har bara svårt för folk som hyllar frihet men i nästa andetag kan tänka sig att förbjuda/försvåra aktiviteter som inte faller dem i smaken, förbud drabbar alltså inte dem själva.

  8. Sture Åström skriver:

    Observera: Mitt förslag innehöll inget om förbud, bara korrekt allokering av kostnader.

    Beträffande fotboll bör förstås sådan av amatörer på fritid klaras av samhället, medan professionell fotboll får klara sina egna försäkringskostnader.

  9. Samuel af Ugglas skriver:

    Välfärdsstaten har tillkommit för att de som tillskansat sig makten också ges möjligheten att kunna kriminalisera medborgaren. I historiskt perspektiv kunde man förslava vissa grupper, fattiga och avvikare. I den moderna socialistiska världen i princip alla medborgare. Allt genom utplundring av egendom för att säkerställa ”allas vårt bästa”!
    Spännande att följa huruvida Trump kanske lyckas att ”peta hål” i Obamas förslavningsförsök, Obamacare? 32.000 (A 4 sidor?) regler för den enskilde men inte makthavarna.

  10. Göran skriver:

    Kort. Låt folk göra vad de vill vad det än må vara om de gör det frivilligt och därtill tar kostnaden själva.

    Alla som utövar idrott i klubb i Sverige är försäkrade. I alla fall om de tillhör något förbud, för det är förbundens krav.

    Att ta kostnaderna för sina egna skador gäller inte bara idrott utan även folks hälsa. Det är inte rimligt att jag ska betala för folk som drar på sig ohälsa och kostnader på grund av t.ex. rökning, alkohol, diabetes 2 och andra hälsoproblem som medför stora kostnader för medicin där individen själv är ansvarig för ohälsan genom sitt val av mat.

    Om alla sjukvård vore privat skulle jag med glädje även betala en försäkring som gäller för medmänniskor som kanske inte mäktar med att betala egen försäkring fullt ut. Det är så enkelt att göra det om skattestölden vore mindre.

  11. Göran skriver:

    Angående denna boxares rasism, är det inte så mycket att dra på växlarna att Cassius Clay var rasist. Var och en är säkert rast lite till mans då och då. Det är dock förvånande att alla som hyllar honom inte tar hänsyn till vad Cassius Clays stod för. Bland annat har han hyllat flera avskyvärda diktatorer och diktaturer.

    Att Cassius Clay inte ville delta som soldat åt USA i Vietnamnkriget av samvetsskäl kan diskuteras. Deltagande skulle förmodligen ha satt stopp för hans karriär. Ingen kan betraktas som någon form av dessertör eller landsförrädare om denne inte vill delta i ett orättfärdigt krig. Det spelar således ingen roll vad han hade för uppfattning i den fråga eller vad hans ståndpunkt var i den.

    Ytterst få av de sportjournalister som verkar idag kan ha någon kunskap om Cassius Clay eller vad som skedde under den tid då han var aktiv. De kan läsa historien om honom, men de vet inget om vad människorna ansåg. Sportjournalistik idag handlar mest om känslor; vad kände den och den fotbollsspelaren när den gjorde den och den passningen. Vilda spekulationer som är totalt ointressant för mig när jag ser på en fotbollsmatch.

    Det är som med Nelson Mandela. En stackars svart frihetskämpe som satt i fängelse i många år. Aldrig någon som frågar sig hur det kom sig att han hamnade i fängelse, eller att han startade en ekonomisk nedgång för Sydafrika efter sin frigivning. Richard Branson startade en förening ”De äldre” och stoppade in kommunisten Nelson Mandela i den. Tanken är att föreningen ska ge kloka råd. Vad kan en kommunist ge för kloka råd, en person som vill ha planekonomi och konfiskering av all privat egendom. När inte ens en serieentreprenör av stora mått, som Richard Branson, förstår det, vad kan vi då förvänta oss? Speciellt av framtiden.

Kommentarer inaktiverade.