Ekonomi = hushållning, säger de!

Jag skrivit om den planerade gruvbrytningen efter sällsynta jordartsmetaller i Norra Kärr, Östergötland. Då gjorde jag bedömningen, efter att ha läst gruvbolagets redovsining, att deras tillstånd inte skulle kunna stoppas. Jag baserade denna slutsats på min erfarenhet, insikt, kunskap eller vad det nu ska kallas, av hur Bergsstaten fungerar och vad som är dess främsta mål.

Bergsstaten är en myndighet som handlägger alla ärenden och tillstånd som gäller gruvbrytning i Sverige. Dess huvudkontor ligger i Luleå, i hjärtat av svensk gruvindustri. Sedan gammalt kan Bergsstatens övergripande mål vara att säkra så goda intäkter som möjligt till statskassan. Miljöhänsyn finns med i deras verksamhet mera som ett bihang, ungefär som att alla verksamhetsplaner idag måste ha ett genusperspektiv, vare sig man menar det eller ej. Medborgarnas eller markägarnas intressen skall i det närmaste inte beaktas alls. Det är ju statens inkomster som är uppdraget. Det liknar på det viset statlig tillstånds- och tillsynsverksamhet i Sovjetunionen. Vilka konsekvenser det fick för miljön är välbekant.

Nu ha det visat sig att gruvbolaget Tasman inte har redovisat en stor mängd borrhål som inte gav en positiv bild av projektet. Inte heller har Bergsstaten och tillståndsgivande myndigheter beaktat att så mycket som fyra gånger så stor mängd av de eftersökta mineralerna går att utvinna ur redan brutet berg i Kiruna och Malmberget. Naturligtvis till en mycket lägre kostnad och mindre påverkan på miljön Claes-Erik Simonsbacka, en välmeriterad gruvkonsult med miljö och säkerhet som specialitet har sammanställt dessa uppgifter och ställt frågan varför berörda svenska gruvbolag och svenska staten utnyttjar denna resurs i första hand. Man kan bara hålla med. Resursslöseri är dålig ekonomi och i detta fall även dåligt för miljön.

Det här inlägget postades i Aktuella övriga ämnen, Miljö och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

9 kommentarer till Ekonomi = hushållning, säger de!

  1. B-J Bjurling skriver:

    Har jag förstått dig rätt? Menar du att svenska staten ska neka tillstånd till gruvbrytning i Östergötland för att det finns rikhaltigare förekomster i Lappland!? Av miljöhänsyn!? Menar du allvar? Hur rimmar det med fri företagsamhet?
    Äh, vad är det egentligen du vill säga? Är du sur på hur inmutningssystemet tar dålig hänsyn till markägarnas rättigheter generellt, eller är det just markägarna i Östergötland som känner sig förfördelade på något sätt. Eller har du något emot bergsnäringen generellt, eller hur skulle du vilja utforma ett system som både tar hänsyn till bergsnäringens och markägarnas intressen? Hur svårt ska det behöva vara att jämka dessa samman utan att behöva komma dragande med miljöargument? Simonsbacka är ju bara en i raden av antivindkraftsaktivister som tar till varje tänkbart argument för att stoppa vindkraft. Tar du argument från det lägret tar du djävulen i båten om du vill försvara friheten för naturbrukare på landsbygden.

    • Göran skriver:

      Jag håller med. Det är centralstyrning och planhushållning och det leder alltid till att situationen blir värre.

      Dessutom är det markägaren som ska kompenseras och inte staten. Vill markägaren inte sälja, ja, då får man vänta tills den dagen han eller hon vill det eller nya ägare av marken vill det. Detta skapar dessutom en naturlig hushållning. Staten kan inte suga ut vad som finns idag och strunta i kommande generationer. Är det inte det som markägare brukar hävda, speciellt skogsägare?

    • mats skriver:

      Gruvnäring är, vad jag känner till, i inget land på jorden någon ”fri näringsverksamhet”. Det är ett statsintresse. Dels av historiska skäl lite förenklat uttryckt som en del i det militärindustriella komplexet, dels som en del i statens intäktsbas där avgiften för koncessioner inte ses som en skatt. På senare tid även som en del i vad som betraktas som vård, skötsel av nationens naturresurser.

      Jag är, som du korrekt gissar, inte tillfreds med inmutningssystemet eller statens syn på äganderätt i dessa frågor. Men det har inte varit föremål för min kritik i denna bedömning.

      Min väsentliga kritik gäller det att staten genom att överväga tillstånd för brytning i Norra Kärr, ger förtur till en verksamhet som staten kommer att tjäna betydligt mindre pengar på än det alternativ som står till buds.
      Om vi för ett ögonblick accepterar statens rätt att besluta i dessa frågor, då anser jag att staten ska fatta det beslut som ger bästa nettointäkt till statskassan. I detta fall skulle det sannolikt även innebära det bättre miljöalternativet.

      Simonsbacka är både expert och aktivist. Hans kunskap är svår att ifrågasätta, men hans motiv för viss argumentation kan naturligtvis ifrågasättas. I just det här ärendet har jag svårt att se att han har tvivelaktiga motiv.
      Gruvverksamhet skrämmer inte särskilt många i Bergslagen eller i Norr- och Västerbotten. Där är man vana vid det. I Götaland är det helt främmande, Zinkgruvan undantagen. Därför är det också mycket mer skrämmande där.
      Gruvverksamhet handlar i huvudsak om att utvinna ett fåtal åtråvärda grundämnen. I de flesta fall bryts även andra grundämnen som inte tas tillvara och läggs i deponi tillsammans med föreningar av grundämnen (berg). Det är inget onaturligt med de ämnen som hanteras. De problem som finns kan sammanfattas till tre; anrikning, urlakning och grundvattensänkning.
      Beroende på vad man oroar sig för finns det väldigt stora variationer i åsikt om denna verksamhet. Men i slutänden klarar det moderna samhället sig inte utan gruvverksamhet.
      På en helt fri marknad skulle inte staten ta betalt för gruvbrytningen, det skulle markägarna och de grannar som berörs av den.

      • Göran skriver:

        Jag trycker du ger upp för lätt till statens intressen. Vems intressen är det? Inte är det folkets.

        Om invånarena i ett område inte vill ha gruvbrytning så ska de inte få det. Det är enkelt reglerat med äganderätt. Dessutom tror jag nog att de flesta markägare skulle acceptera att ge upp sin mark om ersättningen är den rätta. Den rätta ersättningen kan de knappast få via expropriering.

        Om en gruva inte kan etableras etableras idag, kan den kanske göra det om 50 år, om 100 år eller 500 år. Tiden är ganska oväsentlig.

        Vad en markägare kan kräva i kompensation är ett kalkyl med gruvbolaget. Således kan en markägare få t.ex. tio gånger marknadsvärdet för marken eller mer. Eller så får man provision på brytningen. Allt är förhandlingsbart utan våld eller hot om våld vilket är parten om staten är inblandad.

        Dessutom kräver staten kontroll över gruvbrytning men tar ingen risk själv. Detta leder in på att en resurs aldrig existerar innan någon gör något med den. Således kan ingen hävda att en resurs tillhör någon. Det må finnas hur mycket mineral som helst i backen, men har ingen råd att ta upp den är det ingen resurs. Gruvbolaget och dess ägare tar en ekonomisk risk för att skapa en resurs medan staten inte tar någon risk. Medeltiden för när en gruva börjar gå med vinst är 15 år.

        • mats skriver:

          Kanske var jag otydlig, men jag tyckte rubriken gav en viktig ledtråd. OM staten ska sköta förhandling och tillståndsgivning till gruvnäring, så är kravet att staten åtminstone gör det bra.
          Nu gör staten det inte bra, så min text är kritik utifrån hur det sköts på basis av dagens regler.
          Ska jag kritisera reglerna som sådana, vilket jag gjort tidigare och säkert kommer att göra igen, då blir texten en annan.

      • Stefan Eriksson skriver:

        Nja, helt utan verksamhet i bergstatens sfär är vi väl inte i Götaland heller. Platåbergen i Skaraborg har fångat intresset hos exploatörer i flera omgångar. Mest känt: Ranstad och uranförekomsten där. För övrigt en av världens högsta koncentrationer av brytvärd råvara.
        Sedan har vi ju kalkbrotten i Skövde och Paroc,s verksamhet i Hällekis.
        Skifferoljan kan väl komma i fråga i en framtid, beror ju mycket på vad som händer internationellt med krig och annat elände.

        • mats skriver:

          Det har du helt rätt i! Skillnaden är sålunda mer i att i Götaland är sådant som Bergsstaten vakar över en så liten del av regionens ekonomi.
          Du har även kalkbrytningen på Gotland, som väl är Götaland fast det administreras från Stockholm.

  2. Risto Matinen skriver:

    Tja, oavsett hur man ser på saken, så är det varken lätt eller enkelt att hantera. Alla behöver vi metaller, gärna billiga tillsammans med billig och lättillgänglig energi. Vilket är grunden för vårt välstånd, skapat av vita män. Angrepp under flera årtionden av våra fiender socialister har fyllt vita länder med avskum från tredje världen…

    Avsikten är att driva upp kriminaliteten till aldrig tidigare skådade nivåer, för att slå till med polisstater som vi aldrig skulle acceptera utan invällt avskum. Just i vårt land där invasionen är värst, är polisen sämst….

    • Risto Matinen skriver:

      Sablar, det jag skrev om mig och fördelarna försvann. Bekänner att jag letat malm i detta land större delen av mitt yrkesverksamma liv och är därför för inskränkningar i äganderätten här.

      Främst gäller det rätten att få undersöka. De flesta har fått mer i ersättning än ingreppet var. De flesta har varit nöjda. Sedan handlar det om ersättning för den mark gruvan kräver, som sker ytterst sällan. Med det menar jag att <1 % av inmutningar leder till en gruva. Så oroa dig inte, annat än du får en klåpare/skojare som inmutare.

      Vill du slippa inmutare, så inmuta din egen mark. Vet hur länge du kan upprepa det innan du anses oseriös och nekas…

      Själv känner jag inte till någon som blev missnöjd, men givetvis finns sådana.

Kommentarer inaktiverade.