De producerar för mycket, de konkurrerar för hårt med varandra och de sänker priser och lönsamhet för allt de tar i. Världens livsmedelskris består inte av att odlingsmarken tar slut eller ens att maten tar slut. Livsmedelskrisen, världen över, består i att bönder får för dåligt betalt för sina varor.
År 2000 var cirka 10% av jordytan (på planeten Jorden) jordbruksmark, alltså inklusive beten, med en potential för 25% av ytan att vara jordbruksmark. Europa har dubbelt så mycket per capita som Asien. Detta enligt uppgifter från Lars Nyberg som undervisade i Miljövetenskap B hösten 2000 vid Karlstads Universitet. Av mina anteckningar framgår inte att beten räknas in i begreppet jordbruksmark. Om det däremot skulle vara så att det endast avser planterings- och så-bar mark så är det en enorm potential kvar för livsmedelsproduktion. Men jag utgår försiktigtvis från att det inkluderar beten och att de bästa jordarna redan brukas.
Lika fullt innebär det en potential av ungefär en fördubbling av matproduktionen, utan framsteg i teknik och metoder. Lägger man till det den utveckling som ständigt sker, via avel, GMO, teknik och teknologi, GPS, datorer med mera, så är potentialen att föda 30 miljarder människor till år 2100 inte omöjlig.
Låter det omöjligt? Vi tittar på lite siffror från utveckingen av Engelsk produktion, givna av Philip Hentsch i Farmers Weekly 2017-03-31. Siffrorna för Sverige är säkert inte sämre. Volymen producerad mjölk har gått från 3750 liter/ko år 1970 till, 7445 år 2012. Vetet gav 1965-2,5 ton/tunnland och 2010-3,5-4 ton/tunnland. År 1960 var 600.000 personer sysselsatta i engelskt jordbruk, år 2010 var det under 200.000. Men den skrämmande siffran är produktionsvärdet. 1973 var det 9 miljarder pund i dåvarnade penningvärde, år 2014 hade det sjunkit till 5,5 miljarder i 2014 års penningvärde.
Prispressen på jordbruket, inte bara i England utan i hela världen är enorm, helt enkelt för att potentialen för jordbruksproduktion är så stor och vissa människor, vi kan kalla dem bönder, kan inte låta bli att odla så som Owe Törnqvist sjöng om några andra figurer en gång, ”FÖR DE HAR VÄL INGET ANNAT FÖR SIG, KAN MAN TÄNKA!”
Är det därför svenska LRF har ingått ett dödens samarbete med SNF? Naturskyddsföreningens främsta mål tycks vara att befria markägarna från inflytande över sin egendom. Det åstadkoms genom reservatsbildning och andra restriktioner som omöjliggör (olagligförklarar) alla former av aktivt jord- och skogsbruk. Om tillräckligt mycket mark tas ur produktion, då kanske matmarknaden når en jämvikt i utbud och efterfrågan. Är det den balansen LRF hoppas på? I så fall till priset av livegenskap för dess medlemmar. Med sådana vänner behöver bönderna minsann inga fiender!
Världens bönder är helt enkelt för duktiga för sitt eget bästa. Åtminstone med den frihandelspolitik, livsmedelspolitik, beredskapspolitik och självförsörjningsgrad som eftersträvas. Om, och det är ett stort om, man vill förbättra lönsamheten i det egna landets jordbruk så kräver det helt annan ekonomisk och politisk filosofi än den liberala frihandelspolitik som varit förhärskande under efterkrigstiden. Det kravet inträffar av två skäl, förbättrad (ökad) jordbruksproduktion och förbättrade kommunikationer. Dessa kraftigt förändrade villkor kunde inte förutses av de filosofer som på 1700- och 1800-talen utvecklade tankarna kring gränsöverskridande handel. Något slags anpassning till verkligheten är nödvändig. Som det ser ut kommer bönderna inte under överskådlig tid att befinna sig på den vinnande sidan.
Påpassligt tjatar SVT i Rapport om klimatapokalypsen och Arktis smältande isar, baserat på alarmistiska prognoser, samtidigt som de tar in ett program som beskriver hur jordbruket förstör jordbruksmarken. Det är det ena akuta hotet efter det andra. Men väldigt lite bygger på fakta och verklighet.
De visar också påpassligt lobbyproduktionen Den Sista Skörden. Den berättar vissa basala fakta om jorden vi lever av, men drar också mycket långtgående slutsatser och vissa direkt felaktiga eller kontrafaktiska. Såvitt jag vet minskar inte arealen jordbruksmark på grund av erosion. Hur summan blir om man räknar in urban expansion är okänt för mig. Men matjorden förstörs inte av plöjning, på många vis är det också en metod att bygga upp en produktiv matjord. Inte heller varken urlakas eller eroderar en jord bort i en handvändning. De drar in klimatförändringarna och kommer med fullständigt obekräftade uppgifter om denna och påståenden om hur ekologisk odling kan rädda oss från alla växthusgaser i atmosfären. Häpnadsväckande!
De påstår i programmet att vi gödslar för lite med stallgödsel och för mycket med handelsgödsel, vilket enligt dem leder till mineralbrist i maten. Men om vi istället gynnade betesdjur och köttproduktion skulle vi dels få i oss mycket mineraler via köttet och vi skulle få kreatursgödsel att lägga på åkrarna. En riktig vinstsituation för alla. Men särintressena och ideologiska låsningar är så starka även inom jordbrukarleden att detta verka omöjligt. Alarmism av olika slag är den största källan till falska nyheter.
Med så mycket potentiell jordbruksmark, främst bete, finns utrymme för en stor animalisk produktion. Det vore på många sätt välgörande. Ingen skördemetod slår mulen i effektivitet, i synnerhet inte på svårodlade marker. Det behöver inte vara den omdiskuterade holistiska betesmetoden, men den skulle kunna vara en del av framtiden. Med permanenta beten är marken ständigt täckt av växter, vilket ger minimalt näringsläckage och erosion.
Andra alamister försöker sig på att varna för rester av bekämpningsmedel i maten. Euractive försöker göra stor affär av att 97,2% konventionellt odlade grödor innehåller icke kvantifierbara spår eller spår av bekämpningsmedel, men under gränsvärdet. Medan 99,3% av ekologiskt odlat är fritt från eller har spår av bekämpningsmedel, också under gränsvärdet. Man redovisar sifrorna olika och framför allt beskriver man innebörden av fynden olika, ren propaganda för ekologiskt. Man tar inte heller upp risken för naturliga gifter i maten, som exempelvis aflatoxiner vilket det åtminstone tidigare bedömts vara större risk att det finns i ekologiskt odlat. Ekoweb är en lobbytidning för ekologisk odling, för den som vill veta mer om hur de tänker och ser på framtiden.
Makten över maten, naturresurserna och jorden vi odlar är det huvudsakliga motivet för socialisterna att motivera sin våldsutövning mot befolkningen. Venezuela är för tillfället praktexemplet. Det finns sedan tidigare exempel som sällan nämns, Stalins mord på Kulaker och Mugabes mord på vita i Afrika.
Uttryckt i ekonomiska termer är det en livsmedelsransonering av gigantisk storlek svenska folket utsätts för eftersom landsbygden hindras från att utveckla dess fulla potential att producera.
Det gör staten och det offentliga genom att reglera kostnaderna för produktionen, vad skulle annars motivet vara för att plundra landsbygdsbefolkningen på deras tillgångar?
Man kan få en ide om hur Obama försökte bromsa de amerikanska utvecklingen som den nya regimen lyckligtvis försöker förhindra: http://freedomoutpost.com/president-trumps-executive-order-on-promoting-agriculture-and-rural-property-in-america/
Att få 98% av den svenska befolkningen att intressera sig för frågan är en helt annan sak, det vet socialisterna allt om!
Mugabe styr och ställer dessutom i det land som kom att kallas ”Afrikas kornbod”, Zimbabwe. Ett sinnessjukt exempel på människans förmåga att göra slut på sig själv.
Det borde inte vara så svårt att få 98% av vår befolkning att inse hur fel det blir när ”pöbeln” skall leka bönder. Det har provats i Kina och Kambodja och lite här och var i världen, alla med samma resultat: svält, död, inbördeskrig.
”Vill man förbättra lönsamheten i det egna landets jordbruk så kräver det helt annan ekonomisk och politisk filosofi än den liberala frihandelspolitik som varit förhärskande under efterkrigstiden.”
Så vari ligger det liberala i efterkrigstidens djupt protektionistiska och/eller statsstyrda jordbrukspolitik?? Inga fria marknader i sikte någonstans – just det som fattas för att återställa rationalitet och reell lönsamhet. Inte bara tillhandhålla konstlade kryckor i form av EU:s arealbidrag i dödlig kombination med de högre produktionskostnaderna via vår extrema svenska klimathysteri.
Jag har tidigare sagt mig vara övertygad om att en marknadsstyrd agrar sektor skulle klara sig utmärkt i fri internationell konkurrens, fast innebära en viss omfördelning från brödsäd till en större andel animalisk produktion.
Kruxet är förstås att den internationella frihandeln med jordbruksprodukter ännu lyser med sin frånvaro. I väntan därpå är lösningen att överge EU:s jordbrukspolitik, men i stället införa så kallade utjämningstullar för att neutralisera effekten av andra länders subventioner. Precis som vi var på väg att göra när Sverige gjorde misstaget att gå med i EU.
Hade vi haft riktig protektionism hade vi i Sverige inte haft apelsiner, bananer, ananas, argentinska biffar, nyzeeländskt fårkött och kiwi i livsmedelsdiskarna. Som exempel.
Politikerna har hela tiden tillåtit så mycket frihandel som det inhemska jordbruket tål, inklusive strukturomvandling och brukningsrestriktioner. Nu är vi mycket nära vägs ände!
Med riktig global frihandel skulle i bästa fall Skåne, Gotland, Halland och Skaraborg ha ett jordbruk. Resten av Sverige skulle odla skog.
Frågan om svensk mats status och prisnivå är svår att besvara på hypotetisk grund, svenskarna är ju så begivna på nyheter och exotisk mat. Vilka andra länders konsumenter skulle vilja betala extra för svensk mat?
Det är bara att inse att vi trots våra goda jordar bor för nära polcirkeln. Istället för 8-12 månaders växtperiod har vi fyra. Därmed blir avkastningen från våra jordar för liten jämfört med internationell konkurrens.
”Politikerna har hela tiden tillåtit så mycket frihandel som det inhemska jordbruket tål, inklusive strukturomvandling och brukningsrestriktioner”.
Och man plundrar producenterna genom att reglera storleken på kostnaderna. Det ämnet är fullständigt TABU att diskutera och LRF’s absolut största svek mot livsmedelsproducenterna genom alla tider.
Hur stor är statens, det offentligas och NGO’s kostnader i en liter vanlig konsumtionsmjölk? 60, 70, 80 eller 90%, ett garanterat tabubelagt ämne!
Kort växtperiod. javisst, men det finns ändå goda möjligheter för det svenska jordbruket på en fri världsmarknad och utan vår idiotiska klimatpolitik. Till och med i Norrland, vars älvdalar är bördigare än de flesta känner till. Att Mälardalen och Östgötaslätten är dömda att beskogas har jag svårt att ta på allvar. På kort sikt sitter vi fast i EU-sörjan, men det finns ett liv efter Brexit och EU:s kommande kollaps.
Du har kanske sett den tidigare, men jag tycker den här gamla artikeln från Newsmill är lite av en ögonöppnare: Ekologiskt sett är Sverige överbefolkat
Fast den är väl mer av intresse med tanke på befolkningsökningen och asylmottagning.
Tycker mig minnas den, ja. Om du tittar i höger marginal så får du se en bekant gubbe i hatt som också hade flera artiklar på NM vid den tiden!
Jordbruk i Sverige kräver stor insats och stora investeringar för att fungera. Så är det bara. Moderna kyltransporter och andra torra transporter är så billiga idag att det inte går att jämföra med våra kostnader. När dessutom staten beskattar och reglerar sönder näringen, då hjälper det inte med lite fickpengar med två års fördröjning, som är fallet med EU-stöd idag.
Ser man på, och den artikeln håller än idag.
Som vanligt en berikande läsning med övergripande och intressanta sifferuppgifter bland annat från England och deras jordbruks utveckling, och inte minst din analys av klotets jordbruksresurser.
För att få ett grepp om hur vårt svenska jordbruk mått och mår är det intressant att studera EU:s FADN-statistik som jämför medlemsländernas lönsamhet i jordbruket. Detta skrev jag om för en tid sedan på Frihetsportalen i en kommentar på denna länk. I denna länk finner du även en länk till den finska EU:statistiken som jag bearbetat nedan. https://www.frihetsportalen.se/2017/04/inga-pengar-till-sock-puppets/
Lite komplement till ovanstående länk med koppling till vårt svenska jordbruk.
Sommaren 2014 tipsade Thomas Gunnarsson (styrelseledamot i Familjejordbrukarna) mig att han hittat EU-statistik i Finland med svensk text som funnits varje år i Finland sedan de tillsammans med Sverige och Österrike blev medlemmar i EU 1995. Av denna statistik framgår att intäkterna, I genomsnitt, räckte till att täcka kostnaderna i jordbruket för respektive land och period enligt nedan med:
ÅR 1995 – 1999 1995-2009 2012 2013
Sverige 3,2 % 14,6 % 22 % 21 %
Danmark 27,4 % 24,8 % 86 % 82 %
Storbritannien 45,2 % 45,8 % 64 % 58 %
Finland 58,2 % 58,3 % 58 % 48 %
Österrike 78,0 % 76,9 % 76 % 71 %
Frankrike 85,4 % 85,1 % 123% 82 %
Belgien 83,0 % 86,4 % 98 % 84 %
Spannien 80,2% 92,3 % 83 % 91 %
EU medeltal 54,4 % 59,9 %
Ungern EU-medlem 2004 165 % 166 %
Litauen .”. 155 % 118 %
Tjeckien .”. 146 % 144 %
Estland .”. 155 % 102 %
Lettland .”. 111 % 78 %
EU-medeltal 70 % 65 %
Detta är ett urval av EU-länder. Mer information finns i Finland
Näringsdepartementet, Jordbruksverket, SWT, och övrig ”svensk massmedia” har på eget initiativ inte kunnat presentera denna statistik för svenska folket med svensk text och kommentarer under de tjugoett år som vi varit medlemmar i EU. Det ligger ett tungt ansvar över våra politiker och deras tjänstemän som under lång tid vanvårdat våra bönder och deras djur och svenska folkets landsbygd.
Kommer svenska folket att vakna innan kylskåpet är tomt? Jordbruksverket klarar inte av att betala ut stödpengar från EU som våra bönder är berättigade till. Många har fått vänta två år på sina pengar. Är det någon som behöver pengar så är det våra hårt arbetande unga bondefamiljer som själva vill uppfostra sina barn. En svensk bondefamilj har inte mycket att hämta på socialförvaltningen, men det ingår väl i fördrivningen av landsbygdsbefolkningen till våra överhettade
storstäder. Hur har de tänkt? Statistiken ovan är förödande. Kan undra om LRF-toppen har slutat att hävda, att de som klagar på lönsamheten bara är dåliga företagare.
WordPress kommentarsfält är inte gjort för att hantera kolumner på det viset. Inte heller går det att klistra in en bild i kommentarerna.
Hoppas ni kan reda ut det ändå. I de rader som bara har två %-tal avser dessa 2012 och 2013 respektive.
Det är skrämmande vilken dålig lönsamhet svenskt jordbruk har. Det måste bero på ett systemfel hos oss. De ansvariga för detta systemfel torde vara politikerna och jordbrukets företrädare som inte förstått eller inte ansträngt sig mer för ett bättre system.
Skattesystemet dödar allt brukar jag säga. (Sedan finns en del andra regelverk med samma potential).
Inte bara ”torde vara” utan ÄR – fast i detta fall i samförstånd med hela Europa (exkl Schweiz). För jordbruket styrs ju i dag av EU, inte av våra egna makthavare. De senare ansvar är förstås ändå uppenbart, eftersom man inte haft förstånd att nu snabbt följa Englands exempel och lämna fattigdomsunionen, en lättvariant av Sovjets GOSPLAN (planhushållningsmyndigheten). Varför förmenta liberaler älskar denna undergångsmaskin hör de stora mysterierna.
Till och med Mats är för ovanlighetens skull lite svävande om vad han vill göra åt eländet, utöver att lämna EU. Han tycks förorda fortsatt protektionism, fast i svensk regi. – i tron att vår modernäring är chanslös på en fri världsmarknad, bland annat på grund av den nya kyltekniken och lägre transportkostnader (13:59 i går).
Det är helt säkert en otillräcklig bevisning, men framför allt en brist på tilltro till fria företagares anpassningsförmåga i en bättre värld befriad från Bryssels socialistiska bojor. Via Brexit är denna nya och positiva kurs redan utstakad. Vi har anledning att rikta ett varmt tack de förnuftiga väljarna på de brittiska öarna.
Mönsterlandet Schweiz förmedlar en annan läxa: med en klok, konservativ ekonomisk politik blir ett land så rikt och välmående att man har råd att subventionera det inhemska jordbruket för att värna de naturvärden som annars kan vara hotade.
Vi är överens i stora drag, jag har dessutom bekanta som inte kan benämnas med annat än att de kommit hit till Sverige som ”skatteflyktingar” från Schweiz.
Men alla inom rimligt avstånd från gränsen till BRD som åker dit för att handla basvaror, ger inte sken av att komma från ett mönsterland.
Parkeringsvakter i tyska småstäder gör ”storkovan” på felparkerade ”Schweiziska” fordon.
Men det är väl inte det minsta konstigt, att schweizare får mer för sina dyra franc om de köper maten i fattigmansvalutan euro?
Skatteflyktingar från Schweiz låter förstås lite udda, men visst kan man leva billigare på den svenska landsbygden än i det dyra alplandet. Att tjäna ihop till den billiga brödfödan kan vara ett större problem, som Sten-Arne och andra så tydligt beskriver.
Fullt naturligt är det så, men den Schweiziske bonden kan förmodligen hålla sig för skratt, då han får se på hur maten hämtas i utlandet.
Nåja, vi har ju ett exempel på närmare håll…Norge.
Men har jag fel om jag tror mig minnas att stödet till bönderna i Schweiz är bättre än det i Sverige?
Och det har man som sagt råd med i ett land som i övrigt så väl sköter sin ekonomiska politik. Något för jordbrukets organisationer att ta fasta på och kräva en radikal reformering av vår offentliga offentliga sektor!
Den Schweiziska riksbanken ”stödköper” kontinuerligt euro för att på så vis sänka värdet på Sfr.
Tacksamt att ”reta” mina bekanta från Schweiz med frågan:
”har du köpt några euro den sista tiden?”
Svaret brukar påminna om en katts ”morrande”.
Han har inget ”gott” att säga om den Schweiziska penningpolitiken.
Ändå är stödköpen av euros förstås den starkes problem; hårdvalutans ganska lättburna nackdelar. Värre för dom stackare som före den senaste revalveringen tog ”billiga” bolån i Schweiz.
Men min (retoriska) fråga gällde stödet till alplandets jordbrukare jämfört med svenska kollegor. Om detta fick jag inget svar.
Jo, i ett Sverige med helt restaurerad äganderätt (inklusive djurskyddsterrorn och klåfingrig ”naturvård” för syns skull för stadsbornas naturromantik) för landsbygdens folk skulle vi naturligtvis ha både småjordbruk för egenhushåll lite var stans i landet samt i de södra bygderna storjordbruk med produktion för konsumenterna.
Men det skulle knappast täcka hel självförsörjning och landskapet skulle se annorlunda ut.
Men varför antyda att ”hel självförsörjning” är något att eftersträva? Hur libertarianskt är det?
Att landskapet skulle se annorlunda ut kan vi vara överens om – fast till det bättre! Färre granplantager på ängsmarkerna.
Nej, jag ser inget angeläget mål i hel självförsörjning. Men jag vet att en del av bloggens läsare gärna skulle se det. Därav det förtydligandet. Vi kommer inte ens att vara självförsörjande på basvaror, mjölk, kött, spannmål, potatis. Men det skulle kunna vara bättre än nu.
Jag tror dock granplantagerna blir fler. Men det är mycket svårt att spå. Det är så många faktorer som spelar in och börjar man ändra i flera av regelverken blir utfallet svårbedömt.
Precis! I ett liberalt Sverige kommer väldigt mycket att vara radikalt annorlunda, det är den vissheten som ligger bakom slutsatsen om granplantagernas välsignade död. I en optimerad svensk ekonomi finns inga elslukande tidningspappersbruk och därför inget behov av granplantor.
Svar till Åke.
Jag har ingen kunskap eller visshet om hur stöden till jordbruksnäringen skiljer sig åt länder emellan. Men känslan av att den Schweiziske bonden har ett större stöd i sin verksamhet än den Svenske förefaller trovärdig. Därvidlag skall ej förglömmas att EU-bondens subvention kostar samhället förmodligen mycket mer per utbetald stödkrona, än i en ”överblickbar” stat som Schweiz.
Någon gång hörde jag att tillsyn/kontroll av fiskenäringen inom EU kostar mer än vad branschen omsätter.
Jag håller inte detta påstående för helt otroligt heller.
Vi delar den gemensamma känslan, utan att kunna verifiera den. Troligen sant också att EU jordbruksstöd är dyrare för medborgarna än det schweiziska – som ditt exempel om EU:s fiskeripolitik så tydligt bekräftar. Varför svenska liberaler bejakar all denna dårskap är den ständiga återkommande frågan.