Jordbruk i kris

Italien kan inte hantera fårböndernas dåliga lönsamhet. De häller ut mjölk i prostest. Den nya regeringen vill prova med fasta priser. 

Polska jordbruk små, krympande och är olönsamma, antalet unga bönder minskar snabbt.

Greklands jordbruk är i kris, obefintlig lönsamhet och eftersatt infrastruktur får unga att avstå, likaså i Tyskland.

EU vill minska bidragen till jordbruket. Den största posten i EUs budget räcker inte till för att göra den viktigaste sektorn av alla lönsam. Vad gör man fel?

Den industriella framgången, den teknologiska utvecklingen, informationssamhället,  IT och AI, lämnar ett fundamentalt och historiskt misslyckande efter sig. Hur räddar man det i tid? För visst måste den egna matförsörjningen på något vis räddas? Vad skulle annars hända med nationellt oberoende, nationell säkerhet?

Är det någon mer än jag som tror att en våldsamt överdimensionerad byråkrati och omotiverade inskränkningar i den enskilda ägaren och brukarens rätt och frihet att själv välja väg har betydelse för  denna utveckling?

Det här inlägget postades i Äganderätt och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

17 svar på Jordbruk i kris

  1. Dandersan skriver:

    I Italien såg jag fårskockar med herdar. Det är nog svårt att få lönsamhet om herdarna vill leva som resten av befolkningen.
    Kanske ett jobb för dem som inte har något annat för sig och som sitter med muggar!

  2. Jan Andersson skriver:

    Det är den vanliga situationen med långvarig prispress som till slut gör det omöjligt för alla att fortsätta. Samma har drabbat bensinmackarna, och många andra nischade industriföretag som i en krympande marknad priskonkurrerat to the bitter end, i stället för att fusionera och kunna rätta upp prisbilden igen.

    Varför priskonkurrerar man med mjölk? Höj priset en femma per liter och ge bonden alltsammans. Efter första veckans knorr bryr sig ingen sedan. Kundvagnen är ändå vid kassan full med löjligt dyra ”delikatesser” som ingen behöver. Den som har tuff ekonomi kan dricka litet mindre mjölk, vilket är bättre för hälsan.

    Man måste alltså höja priset, men det är inte lätt när EU:s globala fåntrattar driver på åt andra hållet. Läs på etiketterna! Vill du verkligen ha helt smaklösa gummiliknande skärbönor från Kenya mitt i vintern? Nej, trodde väl det. Köp svenska säsongsbaserade grönsaker från ekologisk odling, som kanske fortfarande är litet nyttiga. De smakar som en dröm i jämförelse.

    Lär dig att bedöma kvalitet, istället för att läsa exotiska recept utan att ha någon koll. Inget är viktigare för smakupplevelsen än råvarornas kvalitet, fråga en gourmetkock.

    Svensk matkultur är anpassad efter vad som finns att tillgå med god kvalitet i Sverige. Det är inte mycket i världen som slår vällagad svensk husmanskost. Vissa andra länders matkulturer är svårt överreklamerade, till exempel Italiens torftiga pastarätter!

    • Göran skriver:

      Ja, faktiskt har Sverige än av de rikaste matkulturerna i världen och det gäller även utan utländskt inflytande på maten i Sverige. Kan ingen lära Mona Sahling eller Fredrik Reindfeldt det och även resten av det svenska folket som tror att de är kulturlösa.

      • Ivar Andersson skriver:

        Det är Mona Sahlin, Fredrik Reindfeldt och många inom sjuklöverns politiska adel som är kulturlösa. Svensken i allmänhet har sunt bondförnuft och firar bland annat midsommar och hejar på svenskar som tävlar/uppträder.

  3. Samuel af Ugglas skriver:

    Är mer intresserad i ett svar på frågan varför befolkningen tillät folkpartister och socialister att tvångskollektivisera landets jordbrukare 1932 med följden att marknaden för livsmedel blev saboterad för eviga tider. Böndernas och landsbygdens överlevnad bestäms enbart av totalt okunniga byråkrater på alla nivåer i samhället. Det är framför allt kostnadssidan som avgör överlevnden, intäkterna justeras med hjälp av utplundrade skattepengar, gårdsbidrag, arealbidrag, djurbidrag m.fl, m. fl. Det är detta som göder byråkratin och korruptionen och i förlängningen driver befolkningen och då särskilt ungdomarna bort ifrån landsbygden.
    Till råga på allt har socialister och borgare i skön förening avskaffat egendomsrätten och lant och skogsbrukare är numera totalt rättslösa i fastighetsfrågor.
    Det finns enskilda och grupper som ständigt framhäver att dagens tillstånd i vårt Sverige är frammanat av ”SKICKLIGHET” av socialisterna. Kanske de får ångra dessa vulgärsocialistiska tankegångar fortare än de anar.

    • Göran skriver:

      Svaret på din inledande fråga är helt enkelt att folket inte förstod vad som var bra för dem, eller att de inte ens kände till frågan.

      Tvärtemot politiken idag om att ha en självförsörjning i Sverige, är en del av den tidigare jordbrukspolitiken att tvinga bönderna att göra Sverige självförsörjande i händelse av krig. Detta är direkt ett kollektivt tänkande i socialistisk anda; dömt att misslyckas.

      Därefter är det bara att stapla en massa regler och skatter på varandra som driver ned lönsamheten och tvingar fram större och större jordbruk. Det kommer aldrig ta slut förrän jordbruket får läggas ned.

    • Åke Sundström skriver:

      Rätt att kritisera 30-talets jordbrukspolitik, men än viktigare och mer relevant att gissla EU:s. Deras planekonomiska lösningar gör hela världsdelen fattigare, inte bara de små jordbrukens ägare. Det konkreta felet, som Mats efterlyst, ligger i att EU diskriminerar småbönderna men överbeskyddar de stora enheterna, via arealbidragen.

      Varför inte, Samuel, Mats, Sten-Arne m fl argumentera för en OMFÖRDELNING av stödmiljarderna, från de storbönder som idag blir överkompenserade till de många små som missgynnas. Eller än bättre: skrota all statlig inblandning, då skulle de små enheterna faktiskt klara sig bättre än i dag, tack vara normaliserade prisrelationer mellan vegetabilisk och animalisk produktion.

      • Göran skriver:

        I Frankrike är det mest småjordbruk som inte skulle klara sig utan EU-bidrag. Situationen är lite tvärtemot Sveriges.

        Socialistisk politik är ungefär som följande:

        1. Om något rör på sig – beskatta det.
        2. Om något fortfarande rör på sig – reglera det.
        3. Om något slutar röra på sig – subventioner det.

        I USA har detta gått så långt, att de till och med subventionera godis som vitamintillskott. Det blir så mycket regler att ingen förstår dem, så lösningen blir subventioner. I mitten sitter det en massa människor och har sin försörjning genom detta vansinne och de har inte den minsta anledning att ens påpeka vansinnet.

  4. Göran skriver:

    För att vara drastisk i denna fråga, skulle vi kunna lägga ned allt växtjordbruk som är avsett för människoföda. Allt växtbaserat i stort tillför väldigt lite näring till en människa om än ingenting. Vi människor behöver bara äta mat som kommer från djur. Det finns inget som kan mäta sig näringsmässigt mot kött. Bästa delen på ett djur är levern – otroligt näringsrik, och även billigt.

    Fyll våra ängar med kossor, får och grisar. Tänk så lite gifter vi behöver sprida. Superbra för miljön då vi slipper transportera näringsfattig mat från andra sidan jorden, när vi kan få kött från djur bara ett stenkast från där vi bor mer eller mindre.

    Vi får även en jättebonus: en friskare befolkning – vi sparar massor med pengar på mindre sjukvård och mediciner. Och kossorna pruttar bra mycket mindre ”klimatgaser” än alla transporter av näringsfattig mat spyr ut.

    Till alla er som tror att det inte plågas några djur genom att bara äta växter, fundera lite på hur många djur som dödas vid slåtter eller för att hålla så kallade skadedjur borta från växter.

  5. Anders Rydén skriver:

    Vi kommer nog aldrig att få ett ekononiskt uthålligt jordbruk så länge vi bönder tar emot bidrag.
    Det sitter liksom i folksjälen att den som tar emot bidrag inte ska tillåtas att ha ett alltför drägligt liv.

    Det kommer antagligen bli värre innan det blir bättre igen.

    Samtidigt verkar det som vi står på randen till en ny jordbruksparagdim inom några år.
    Små robotar gör snart sitt intåg i jordbruket.
    Där traktorn var en större och, som det senare visade sig, vara en väldigt dyr häst så kan man kanske likna robotarna som både billigare och flinkare drängar och pigor.
    De kommer antagligen blir så billiga att det knappt blir lönt att producera mycket ner än vad som behövs i ett självhushåll?

    Para detta med ett storjordbruk som ni redan nu har anat trenden på.

  6. Niklas skriver:

    Grejen är att ingen politiker vågar avreglera jordbruket fullt ut på EU-nivå. Ty gränsen mellan folklig hunger och vrede är och förblir ytterst tunn. Å hungerkravaller vill ingen politiker skapa, de den är svårstyrd.

    • Stefan Eriksson skriver:

      Ha, ha !!
      ”Källa på det !”
      Men det löste sig ju automatiskt, det om att föra en saklig debatt.
      Det finns ju ett komentarsfält och där har ”Staffan” skrivit och bekräftat innehållet i din artikel.
      Vilket ”självmål” , nästan stilbildande, för en alarmist.

      • Mats Jangdal skriver:

        Jag tror det är många som väntat på att något parti ska våga gå mot strömmen i denna fråga.

        Jag kan ju inte slänga alla tillgängliga fakta efter honom. Det räcker inte ett kommentarsfält till för. Så man får göra ett urval.

    • Sten-Arne Persson skriver:

      Grattis Mats! Vilken respons Du fick i kommentarsfältet på Nyheter Idag!

      • Mats Jangdal skriver:

        Ja, det var övervägande, för att inte säga överväldigande positivt!

  7. Thomas Gunnarson skriver:

    Den nuvarande jordbrukspolitiken i västvärlden uppstod tydligen som idé redan runt 1970 då folk kopplade till Cargill förslog att man borde ha ”frikopplade” stöd/socialbidrag till bönder i lågproduktiva områden för att balansera ett lågt världsmarknadspris på de globala spannmålspriser som Cargill krävde som marknadsdominerande spannmålsföretag. Det innebar att man från samhällets sida skulle subventionera livsmedelsindustrin framöver under argumenten att det handlade om jordbruksstöd. Och så blev det. EU/EG införde produktionsstöd i mitten av 1970-talet vilket medförde en konflikt med amerikanska industriintressen som hanterades i GATT/WTO fram till en vinst för industriintressena 1990 och en överenskommelse mellan EU och USA 1992, Blairhouseöverenskommelsen, vilket innebar en tioårig avveckling av EUs jordbrukspolitik med produktionsstöd till förmån för ”frikopplade” gårdsstöd/socialbidrag. För svensk del, där den historiska bakgrunden aldrig fått fäste, innebar det att jordbruket som verksamhet, stort eller litet, blev en asocial verksamhet, befolkad av inkompetenta obegåvade ”bonnläppar”… Vem vill syssla med sådant?

Kommentarer är stängda.