Dagen gästskribent är Åke Sundström
En svala gör kanske ingen sommar, men häromdan gav sig Fredrik Sjöberg i SvD på ännu ett vänsterhelgon: Naomi Klein. Han underkänner inte bara hennes senaste bok utan hela hennes tankevärld, där klimatpaniken utgör en central beståndsdel. Efter att han noterat att hon ”låter som Jan Myrdal på torgmöte”, kommer utskåpningen: ”Inte nog med att koldioxiden påstås orsaka allt ont, ojämlikhet, krig, rasism och sexuellt våld; hon betraktar även klimatkampen som en enastående möjlighet att störta kapitalismen, kolonialismen samt patriarkatet” (en sanning som stupida moderater vägar lyssna på – eller förtränger därför att klimatskatterna gynnar deras omhuldade kärnreaktorer).
Ingen liten eller räddhågad agenda, det får man ändå konstatera. Men den avslöjar kärnan i alarmisternas klagovisor, inte minst beröringsskräcken med välkända fakta. Lyssna på forskningen, predikar alla dessa Gretor, utan att ha den ringaste insikt om vad de kunnigaste, hederligaste och politiskt obundna forskarna sedan länge haft att säga.
Sjöberg citerar även sångaren Mikael Wiehe, som medgett att vänstern bäddat för bakslaget, genom självöverskattning. Klein går i samma fälla, menar han och tillägger att Kleins Green New Deal kanske en dag blir verklighet, men då av helt andra skäl: finansiella kollapser (eller sociala, vad nu det begreppet betyder). Jo, det utfallet är långt mer sannolikt, men jag saknar förstås ett hans erkännande om att klimatnojan hör till de dårskaper som leder till mycket stora ekonomiska förluster – som i slutänden främst drabbar den underklass som Klein och hennes åsiktsfränder påstår sig företräda.
Därmed blir Sjöberg i någon mån en Lennart Bengtsson-kopia: han talar klarspråk om en hel del, men inte om allt, framför inte om det allra viktigaste: om att klimathotet är falskt och klimatpolitiken i grunden feltänkt. Fast gjorde han det skulle han nog inte vara välkommen i en tidning där både ledarsidan och ett aggressivt gäng djupt okunniga ”klimatjournalister” sprider de gängse undergångsprofetiorna. Så visst går det att avfärda även Sjöberg med samma mynt, som en partiell anpassling. Men hellre hans halvkvädna visor, både sakliga och delvis utmanande, än det i allt skamlösa ljugande som dominerar i politiken och i media.
SvD har nu också (i går) publicerat ett genmäle till det tidigare Sjöbergopus jag nyligen skrev om (21/2). En statsvetare hävdar där att ”kunskapsläget inom klimatforskningen är exceptionellt robust” och han underkänner i samma veva all kritisk granskning av hotbilderna: ”Varje försök att trivialisera (!) sambandet mellan människans utsläpp av växthusgaser och klimatförändringarna bör inte ses som skepsis, utan som förnekelse”. En skam att SvD ägnar en och en halv sida åt sådant uppenbart struntprat. Men vad kan man begära av en kulturredaktion när landets vetenskapliga elit (KVA) först hyllar IPCC:s alarmistiska rapporter, men sen i största hemlighet backar och inte längre vill tycka någonting alls, men lika fullt säger sig bejaka den förda politiken.
Det är uppifrån alarmisttrappan måste sopas!
Robust kunskap med stora osäkerheter.
1,5 graders ökning kan vi lätt tolerera.
4,5 grader ger betydligt större problem.
IPCC är säkra på att klimatkänsligheten ligger inom 1,5 till 4,5 grader.
De som tror att 1,5 är utfallet och att det finns andra variationer att ta hänsyn till kallas för förnekare.
Kanske undergångsförnekare?
SvD har ju låst in sitt innehåll bakom betalvägg, och det kvittar väl samma, men för ett större genomslag krävs att artikeln sprids i alternativ media.
Sjöbergs dagar hos SvD är räknade, men han har säkert annat i kikaren.
Apropå att ”städa trappan ovanifrån” så duger ju inte nationella val till lagstiftande församlingar i respektive länder inom EU, som ”kvast” i det sammanhanget längre.
Som bekant har EUs högsta ledare i kommissionen planer på ett mer totalitärt styre, där dess plats i ”trappan” säkras mot intrång av eventuella saneringsförsök.
Tror inte som du att Sjöbergs dagar som skribent i SvD är räknade. Fler än han är godkända, eftersom de fingerfärdigt undviker att alltför tydligt skriva MAKTEN på näsan att den har helt fel. Att ge upphaussade vänsterskribenter örfilar med lite klimatsnack som förevändning, kan ibland tolereras. Kanske var det markeringen mot ”högernationalisterna” i sista stycket, som fick redaktören att hesitera med sin väl slitna censurpenna.
Eftersom kanske fler än du vill läsa originalet, kopierar jag texten här (utom två mindre relevanta stycken:
———–
På sista sidan av Naomi Kleins nya bok ”I lågor” startar en musikslinga i mitt huvud. Året var 1979; Mikael Wiehe hade just släppt en platta som hette ”Elden är lös”, en av hans bästa, med rader som bet sig fast. ”I bergen / där dimman fyller motståndsmännens nästen / där samlas dom som kastat av sig oket / och skapar sin framtid.”
Naomi Klein har samma upproriska driv, och fastän miljörörelsen och vänstern inte är lika nära förbundna i dag som då, blåser hon liv i något av den tidens revolutionära glöd. Bokens undertitel säger vad det handlar om: ”Ett brandtal till världen för en Green New Deal”. Hur framkomlig den vägen är kan förstås diskuteras.
Redan med ”No logo” (1999) intog Klein scenen som den globala rövarkapitalismens främsta kritiker på amerikansk botten; därmed även svensk, allt enligt regeln att den som läser New York Times vet vad som snart står i Dagens Nyheter. Hon skrev om reklam och slavarbete, och via WTO och marknadsliberala chockterapier hamnade hon till sist i klimatfrågan.
”I lågor” är en klippbok, den består av tal och tidningsartiklar från de senaste tio åren, och domineras därför av den globala uppvärmningens förmodade följder, ekologiska, sociala, ekonomiska och politiska. Hon ser två möjligheter: endera går världen under, eller så gör vi tillsammans revolution. Hon kallar denna globala omvälvning Green new deal.
Ibland låter Klein lite som Jan Myrdal på torgmöte, men ändå, jag lockas och läser gärna.
Förebilden är Franklin D Roosevelts New deal, i någon mån Marshallplanen, alltså enorma, statligt finansierade satsningar för att rycka upp först USA under depressionen och senare Europa efter kriget. Skillnaden är att nu krävs en mångdubbelt större satsning – för att rädda planeten. Ibland låter Klein lite som Jan Myrdal på torgmöte, men ändå, jag lockas och läser gärna.
Efter hand blir jag dessvärre skeptisk. Inte för att jag är en vän av oljemiljardärer och utsugning, utan för att Klein överskattar ”klimatvetenskapens revolutionära natur”. Inte nog med att koldioxiden påstås orsaka allt ont, inklusive ojämlikhet, krig, rasism och sexuellt våld; hon betraktar även klimatkampen som en ”enastående möjlighet” att störta kapitalismen, kolonialismen samt patriarkatet.
Jag är inte lika säker på det, delvis för att Klein faller i farstun för massmediala överdrifter där alla korallrev dör och vanliga skogsbränder vittnar om ”en planetarisk dödsspiral”. Dessutom har hon haft fel förr. Under hela sin karriär har hon, likt en gång Mikael Wiehe, sagt att revolutionen är nära; samtidigt har i stort sett allt hon bekämpat firat makalösa triumfer.
När alla motståndsnästen i bergen var bombade till grus och aska, och avregleringarna var över oss, öppnade Wiehe för att vänstern själv hade bäddat för bakslaget – genom självöverskattning. Jag anar att Klein går i samma fälla. Vilket inte hindrar att hon påverkar ändå, just så som proggvänstern påverkade oss alla som var unga den gången. ”I lågor” kvalar in som greatest hits.
Hennes vegovänster hotar dock varken de rikas globalisering eller överkonsumtion. Det är möjligt att Green new deal blir verklighet en vacker dag, men orsaken är nog i så fall finansiella krascher, och sociala, inte ekologiska. Eller så blir det, gud förbjude, de radikala högernationalisterna som stänger butiken.
Tack för hjälpen där Åke.
Jag uppfattar Sjöbergs ”betyg” som en ”sågning” med tillägget att han använder för ändamålet en tämligen ”slö” såg.
Kanske väl så bra, då ”slöa” verktyg oftast ställer till med större smärta än ett ”kirurgiskt” snitt.
Jämförelsen med Myrdal säger mig intet då jag helt enkelt lyckats undgå hans villfarelser, om det nu var sådana.
Jag önskar honom likväl framgång med sina alster.
Hur många forskare och vetenskapsmän bidrar med forskning till IPCC som sedan studenter sammanställer? Är de fler än de 31.000 (cirka) vetenskapsmän som undertecknat en petition med budskapet att människan inte bidrar till klimatförändringarna?
Kommer man fram till att forskningen är robust för mänskliga klimatförändringar, då måste man ha väldigt stora skygglappar.
Green New Deal. En stor skrattfest. Jag vet inte om följande är uppmärksamma i svensk media, för jag har inte sett något om det. Den största gräshoppssvärmen på 70 år drar fram i Afrika just nu. Den äter upp 200 miljoner kilo växter per dag, vilket hotar livsvillkoren och svält för tiotals miljoner afrikaner.
Så till sensmoralen. Gräshoppssvärmen är mänskligt tillverkad. Så kallade miljövänner har nämligen sett till att det är förbjudet att bekämpa gräshopporna med bekämpningsmedel. Endast ekologiskt är tillåtet.
Man kan ju också vända på steken: Hur är det möjligt att världen vänder ryggen till att dessa 31000 vetenskapsmän och – vad jag tycker mig märka – inte ens gör några försök att bemöta argumenten. Denna förtigandemetod är i vilket fall väldigt central bland svenska alarmister. Och den kanske största skandalen är nog att DN öppet deklarerat att man vägrar publicera IPCC-kritiska inlägg och att SvD – utan att deklarera någonting alls – de facto tillämpar samma metod.
LIKVÄL anser våra partier, i största samförstånd, att sådana tidningar, åsiktsfrihetens fiender, förtjänar att stödjas av skattebetalarna!
Instämmer! Svensk MSMs agerande i detta är en stor märklighet i sig. En delförklaring är att Bonniers är så dominernade och det förklarar bonniermedias agerande. Men resten då?
Tidigare var ju SvD en motpol, nu är den tidningen en lika god kulsupare som DN, trots en frimodig ledarskribent som Ivar Arpi. Inte heller Dagens Industri går längre att klassa som en seriös tidning.
Ändå är det väl ändå forskarsamhället närmast totala tystnad inför klimatnojan som är det mest anmärkningsvärda. Inte bara KVA med sitt vet-ej-trixande eller klimatprofessorn som inte kunde påminna sig värmeböljan på vikingatiden. Utan också alla andra som vet, men tiger av rädsla för att bli mobbade i eller utanför tjänsten. Våra röda biskopar hör – förstås – också till tigarnas skara, men kan i högre grad än andra skylla på att ha noll koll på världsliga ting.
Det finns naturligtvis inga 31000 klimatforskare med tillgång till relevanta mätdata i världen – vem skulle betala deras levebröd? Jag skulle gissa att det finns under 31 personer – de flesta i USA. De andra är hemgjorda snyltare på de rapporter dessa skriver. Snacka om politisk agenda.
Relevant påpekande, i enkäter kan väl i princip vem som helst beskriva sig som ”forskare”. I generös anda kan vi nog ändå räkna betydligt att fler än 31 hör till den kategorien, men poängen kvarstår: antalet saknar betydelse, det är bara logik och metodik som något betyder.
Sveriges representant som ansvarig för IPCC rapport är en forskare som var först med att se havsnivåaccelerationen. Media gick ut snabbt , alltförsnabbt visade det sig.
BIAS lurade forskaren!
Samme man skall välja rapporter för redovisningen. Tror ni hans BIAS har gått över?
Apropå var ”i trappan” städbehovet är som störst:
https://www.klimatfakta.info/t.php?a=20&m=6&t=2041&fbclid=IwAR1YoroGfksZDfnJUsBcfR6cYFJ1vA2C0_w6gVlKnGui57vU0z2E9WN6iFw
OT här Åke, men ändock, ett väl ”ventilerat” argument här på FP.
Det talas om ett drömscenario, och det finner jag betydelsefullt.
För ett drömscenario är just precis vad det är.
Jag ser ingen reell möjlighet att genomföra denna åtgärd, inte ens inom Skandinavien, med så pass
olika förutsättningar.
https://www.fplus.se/jacke-dromscenariot-vore-helt-globala-klimatoverenskommelser/a/vQKgj4
Ingalunda OT, Stefan! Snarare en smärre sensation: ett första tillnyktringstecken från näringslivets sida, när SN:s nye VD (nya kvastar sopar bäst?) skriver att ”Drömscenariot vore helt globala klimatöverenskommelser, en global koldioxidavgift, till exempel. Överenskommelserna måste gälla en så stor ekonomisk zon som möjligt för att göra skillnad på riktigt.” Dena PARTIELLA klarsyn (helheten saknas fortfarande) är viktigare än skeptikerkåren tycks förstå.
Samtidigt som Dagens Industri på sin ledarsidan fyller på med det gängse trams som bekräftar vad jag i går skrev om DI som typisk för Bonnierpressens huvudroll i klimatskrämselracet: ”Sämre ekonomi är inte bra för klimatet”. Denna heliga enfald! Som om det inte räcker med att en annalkande recession innebär bakslag för både företag och konsumenter!
Jag skulle förstås ha tillagt, att du har fel när du skriver att ”drömscenariot” inte går att genomföra på grund av ländernas olika förutsättningar. Förklaringen är en helt annan: att IPCC vägrar föreslå en global CO2-skatt därför att de inte ens själva tror på sina hotbilder och inte alls har någon avsikt – och inte heller någon anledning – att försöka lösa ett icke-problem. Alarmisternas syften är helt andra: att stärka FN:s makt och att göra det lättare för enskilda länder att driva socialistiska agendor (höja skattetrycket) med stöd av det förment goda syftet att förhindra en klimatkatastrof. Kan du ha missat detta faktum, Stefan?
Jag har svårt att se något som helst trovärdigt scenario där en global skatt, lika för alla, helt utan lokala kompensationer (subventioner), kan påföras all verksamhet där emissioner av CO2 förekommer.
Skatt… ja, men ett skattepåslag lika över hela världen,,, ej inom räckhåll.
Skulle kanske ha preciserat lite vad jag hänför till förutsättningar:
Jag menar politiska, sociala, ekonomiska, och till och med hävdvunna seder och bruk, som skiljer sig åt i så pass hög omfattning att ett globalt system ej är möjligt att applicera.
”Alarmisternas” tankegods om en världsregering är en utopi, helt verklighetsfrämmande, och troligtvis av övergående natur, när ”ickeproblemen” framstår i sin kranka blekhet.
Möjligt eller ej: min poäng är att detta är den ENDA fungerande metoden för att reducera de globala CO2-utsläppen. Allt annat är meningslöst. Smärre undantag för de allra fattigaste länderna, vore möjligt, men alla de stora länderna – Kina, Indien, Indonesien m fl – måste inkluderas. Annars blir resultatet bara en OMFÖRDELNING av utsläppen, som jag tidigare hävdat i flera (oemotsagda) inlägg och som faktisk alla seriösa ekonomer är eniga om. Fast de flesta tiger om saken, av välkända skäl.
Tankarna på en världsregering är befängda, men ingen utopi utan ett mål som stöds inte bara av FN-byråkratin utan också av diverse oligarker. Förmodligen också (fast mer i skymundan) av svenska socialister. IPCC är ett första försöksballong. Skulle den lyfta följer fler steg i denna riktning, var så säker. steg,
Här,, ytterligare exempel på subventioner som skiljer sig åt mellan stater.
Kan vi tro på att exportkrediter hanteras lika länder emellan? Inte troligt.
https://www.dn.se/ekonomi/exportkrediter-for-transport-av-kol-stoppas/
Inte alls samma hårda omfördelningsmekanismer som med koldioxiden, så jämförelsen haltar.
Nja, kanske ingen jämförelse, snarare ett exempel (av många) där enskilda varuslag/tjänster är föremål för (skatt eller subvention).
”Många bäckar små, blir snart en stor å” som ordstävet lyder, och det visar på komplexiteten i att söka reformera skatteuppbörden under så vitt skilda förutsättningar som råder länder emellan.
Nej, det handlar inte om den globala CO2-skattens komplexitet, utan om att FN springer arabstaternas och övriga tredje världens ärenden genom att avstå från att kräva deras nödvändiga medverkan i bekämpandet av det påstådda klimathotet.
Skeptikerkåren blundar också, dessvärre. För den globala skattens frånvaro på dagordningen bevisar bättre än det mesta att alarmisternas syfte är ett helt annat än att rädda jorden från värmedöden. Ett självmål att förtiga den saken.
Och sådan kritik är inte alls detsamma som att ge FN beskattningsrätt (vilket varit en invändning från bl a Mats´sida). Det enda som skulle behövas (om nu hotbilden vore korrekt) är en uppmaning från FN till alla medlemsländer att införa en CO2-skatt, på en bråkdel av den rent prohibitiva skattesatsen i noll-utsläppslandet Sverige. FN kräver inte ens att energisubventionerna skrotas. Tarvas fler bevis?