Är vår integritet en rättighet eller ett förtroende ?

Dagens gästskribent är Sture Åström, med en insändare han hade i SvD för mer än tio år sedan. Den har fortfarande aktualitet.

Brottsligheten har blivit så upprörande utbredd, att vi måste allvarligt diskutera rättssamhällets grunder. Något är grovt fel när så många blir utsatta för brott. Vi var ett mycket laglydigt folk för 50 år sedan. Vilka skillnader mellan då och nu beror det på ?

I det lilla samhället visste ”alla” vad ”alla”gjorde. Man var ”Någon” som alla kände och brydde sig om. Man visste att man var iakttagen och hade inget emot det. Denna ”sociala kontroll” verkade starkt avhållande för allt som kunde väcka obehaglig uppmärksamhet. Begreppet integritet kände man inte till. Man hade förtroende för att bli anständigt bemött.

I den stora massans städer känner många inte ens de som bor i samma portgång. De vet inte om man kan ha förtroende för dem. ”Opålitliga” gömmer sig bland alla andra. Därför blir den personliga integriteten viktig. Vi ger den så stor vikt att även nyss frisläppta vanebrottslingar får åtnjuta den. Det gällde inte förr. ”Alla” visste vem som ”suttit inne”. Mot honom iakttog man viss försiktighet ända tills han visat att han bättrat sig.

Den grund civilisationen bygger på ser jag som ”Förtroende”. Jämfört med länder som fastnat i despotiska diktaturer med godtycklig maktutövning har vi högre levnadsstandard. Den är främst en följd av att vi litar på varandra och att vi litar på att makten upprätthåller ordningen. Vi är fria att ta egna initiativ. Vi vågar gå på stan utan livvakt. Vi vågar göra affärer med okända. Vi har förtroende för att de håller vad de lovar och att, om de inte gör det, har samhället vilja och förmåga att rätta till det. Detta förtroende för samhället har blivit allvarligt skakat.

Jag ser rätten till personlig integritet som betingad av förtroendet för min person. Självklart har jag denna rätt från födseln. Men begår jag brott spelar jag bort det förtroende som var förutsättningen för integriteten. Därför måste vi göra en omvärdering.

Förtroende är inget man kan ha rätt till. Det måste man förtjäna, något man inte kan göra inom fängelsets murar, där samhällets frestelser är långt borta. När man lämnar fängelset har man avtjänat sitt straff, men det återstår att visa att man förtjänar förtroende, det som borde vara förutsättningen för full personlig integritet. Ett litet intrång i den personliga integriteten bör nu vara lika naturlig som den var i det lilla samhället.

Modern teknik gör det möjligt att återskapa den sociala kontrollen i en så diskret form att den inte blir stigmatiserande .

Tekniken utgöres av en Lokator, en GPS-mottagare med mobiltelefon och stadig länk runt armen. Den rapporterar bärarens position till polisens dator. På marknaden i Storbritannien finns redan en modell för privat bruk i form av ett armbandsur avsedd för barn och dementa till priset 1 600:- kronor. Loggning med larmgränser i geografin erbjuds för 100:- till 250:- kronor i månaden. Polisens krav fordrar givetvis ett dyrare utförande, men kostnaden blir ändå oerhört mycket lägre än fängelser och vårdhem i storleksordningen 90 000:- kronor per månad, vilket är alternativet för dem som förordar längre straff.

Att bära lokator kan inte betraktas som ett straff. Bäraren får göra allt som jag gör. Men han känner sig iakttagen, det som förr var den ”sociala kontrollen”. Lokatorn verkar mycket avtändande på bäraren inför de frestelser han möter. Skulle han falla för någon, skulle polisen genast komma och hämta honom. Lokatorn är således en starkt brottsförebyggande påföljd. Om bäraren planerar brott och därför bryter länken för att kasta den, går givetvis larm, så att polisen spanar på honom omedelbart. Det gör brottsbanan mer komplicerad.

Rikspolisstyrelsen har genomfört ett pilotprojekt med ett tidigt utförande. Det har lett till att Stalkningsutredningen föreslagit sådana lagändringar att lokatorn i mycket begränsad utsträckning skall kunna användas för ”stalkers”, huvudsakligen hustruplågare. Ett lika angeläget område för metoden borde vara ungdomsbrottslingar, särskilt underåriga.

Problemet med ungdomars brott är ”vuxenvärldens oförmåga att sätta gränser” konstaterade riksdagsledamöterna Johan Pehrson och Tobias Krantz här den 2/2. Till dem vill jag säga: Ni kan ju göra något. Lokatorn är verktyget för en snabb, bestämd och mild påföljd, med starkt brottsförebyggande verkan. Motionera omedelbart om dess användning. Den kommer också att strypa rekryteringen till grov kriminalitet.

Sture Åström, Helsingborg

Det här inlägget postades i Aktuella övriga ämnen, Gästlistan och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

8 svar på Är vår integritet en rättighet eller ett förtroende ?

  1. ivarandersson skriver:

    Det är bara brottslingar som har rätten till personlig integritet. Vittnen och brottsoffer kan inte dölja sin identitet.

  2. Jan Andersson skriver:

    För inte så länge sedan (när kyrkan genom kyrkorådet deltog i rättsskipningen) kunde man dömas till det vanliga fysiska straffet som fängelse men även ”mista sitt medborgerliga förtroende” en viss tid, eller om brottet var allvarligt, hela livet.
    Enda sättet att inte bli en paria i samhället var att i samband med högmässan i kyrkan ställa sig inför hela församlingen och erkänna sin skuld, förklara att man nu bättrat sig och be om förlåtelse, vilket man också kunde bli dömd att göra. Skulle nog gissa att kyrkan var knökafull vid sådana skådespel, kallades ”uppenbar kyrkoplikt”.

    Ännu tidigare fanns dödsstraff i form av offentlig halshuggning, piskning på kyrkbacken med kanske ”80 par spö” varvid de flesta dog efter så det betraktades som ett värre straff än halshuggning. Prästem övervakade att inte de som piskade inte var för snälla utan tog i ordentligt. Fängelserna var knappast trevliga, och många dömdes till fästning för att de inte skulle kunna rymma.

    Att föda en oönskat barn och se till att det försvann (kanske med hjälp av räven) gav också typ fyra års fängelse på annan ort.

    Jag har en ana i Skaraborgs län som blev dömd till piskstraff och uppenbar kyrkoplikt, samvetsgrant antecknat av prästen i kyrkboken,, och anledningen var upprepade stölder. Han överlevde och flyttade sedan till Östergötland. Det märkliga är årtalet 1864 när piskstraffet var avskaffat i Sverige. Men det kanske inte hade nått fram till alla sockenpräster ännu?

  3. Göran skriver:

    Både artikeln och Jan Anderssons kommentar förutsätter att brottslingarna tänker rationellt, vilket inte är fallet. Eller rättare sagt. De flesta brottslingar har en lägre förmåga att tänka rationellt.

    När jag började läsa artikeln, får jag tanken, att det som verkar skilja Sverige före 1960 och efter 1960 är narkotiska preparat. Bruket av narkotika introduceras och börjar växa tills det börjar bli ett problem som sedan accelererar. Folk som blir beroende av narkotika stigmatiseras och kastas ut från samhället.

    Vi får en ny typ av brottslighet. Narkotikamissbrukare som begår brott för att finansiera sitt missbruk. Vi får även en brottslighet i hanteringen av narkotika.

    Staten och det skötsamma samhället kan inte hantera detta rationellt. Hur kan vi förvänta oss att vissa straff ska påverka dessa brottslingar rationellt? Hitintills har ingenting av statens åtgärder fungerar utan brottsligheten har bara ökat.

    Dagens gängkriminella har i stort sett enbart med narkotika att göra. Det kommer aldrig att gå att straffa bort detta, även om alla placerades i fängelse på livstid. Kanske, men priset kommer att bli väldigt dyrt, främst i människoliv. Incitamentet att skjuta statens tjänstemän i rättsvårdande institutioner skulle öka.

    Enda sättet att få en något sånär ordning på det hela, är att ta bort all illegal verksamhet runt narkotikan. Läs Mats artikel ”Lägg ett bud” och kommentarerna:

    https://www.frihetsportalen.se/2022/09/lagg-ett-bud/

    Jag har en sista fråga här: Finns det ens något intresse hos politiker att få bukt på narkotikaproblemet på riktigt? Jag kan svara själv på den fråga: Nej, det finns inget sådant intresse och kommer nog aldrig att existera.

    Den kommande regeringen kommer att misslyckas totalt med åtgärder mot kriminaliteten. Spelar ingen roll om det blir en vänsterbliven regeringen eller en vänsterborgerlig regering.

    • Jan Andersson skriver:

      Ja, det ligger mycket i detta. Dessutom finns inget skrivet i svenska media om sådant, även om det är svenskar som åker dit i andra länder som har bättre kontroll, polis och media. För 150 år sedan var till och med bruket av vanlig pipptobak ansett som en källa till utanförskap.

      En speciellt ”övervakningsklocka” kanske kan lösa en del ungdomars utanförskap, men sådana har ett problem: batteriet måste laddas varje dag. Har man glömt, vilket är mänskligt, så kommer alltså polisen? Dessutom – ett sådant litet ”mobilbatteri” kan bara laddas 500 gånger; det är därför vi byter mobil vartannat år. Tillverkarma har inget intresse av att förbättra batterierna, av naturliga skäl. Elbilar kommer på samma sätt att snabbt bli skrot, ett batteribyte kanske kostar flera hundra tusen SEK. Men så länge man kan ladda gratis på jobbet så… och kineserna tjänar pengar…

      • Göran skriver:

        I början av knarkandet det inte speciellt ”avvikande” eller konstigt. Drog som drog. Sedan startade Expressen i slutet av 1960-talet en hetskampanj mot narkotikan och de som använde sig av narkotika. Folk vände sig mot narkotikaanvändande och mot de som nyttjade narkotika.

        Det kan kanske liknas vid dagens situation när folk får sociala konton nedstängda på grund av sin åsikter eller blir av med jobbet av samma skäl.

        Lite ironisk är att Expressens dåvarande chefredaktör Bo Strömstedts egen dotter hamnade i utanförskapet som narkoman. Hon tillbringade sedan många år i knarkarkvartar och på behandlingshem. Bo Strömstedt sade senare, att han ångrade hela kampanjen och att det var bland det dummaste han hade gjort.

        En liten reflektion på det ovan. Kan ni se hur korkat media har betett sig över tid med tanke på vad de hetsar om idag och att de aldrig tycks lära sig; vad mycket elände oinformerade journalister ställer till med.

  4. Samuel af Ugglas skriver:

    Vem gav min granne plus andra lycksökare och parasiter i medborgarkåren, fullmakten till socialisten att med utplundrade skatter tillerkänna grannen den ultimativa höjden av lycka man kallar för VÄLFÄRD?
    Med hjälpa av det jag kallar en ”sketen” papperslapp man kallar för ”RÖSTSEDEL”.
    Som det bevisligen kan fuskas med.
    På tiden att det avslöjas tycker jag.

    • Göran skriver:

      Om det finns en välfärd, ska då inte folket på väl? Mår svenska folket väl?

      Jag vill påstå att svenska folket mådde bättre och bättre fram till 1960-talet. Sedan kom Olof Palme och svenska folket har mått sämre och sämre över tid.

      Alla så kallade reformer som politikerna skapar är bara plåster på ett allt sämre fungerande samhälle. Det är inte frid och fröjd med ett sår bara för att man har satt ett plåster på såret. Såret måste läkas inifrån en i övrigt frisk kropp och inte via plåstret. Vi har ett samhälle som bara blir sjukare och sjukare och inga plåster hjälper. Sopa symtomen under matten och strunta i orsakerna.

  5. Pingback: Är vår integritet en rättighet eller ett förtroende ? | ulsansblogg

Kommentarer är stängda.