Dagens gästskribent är Åke Sundström
Dagligen och stundligen hörs klagolåten över den tilltagande brottsligheten; morden, våldtäkterna och stöldligornas härjningar. Men ingen enda politiker har några konkreta förslag om hur farsoten skall bekämpas. Fler poliser har inte hjälpt, som nu öppet medges – ingenting annat heller. Orsakerna borde vara tydliga för alla tänkande personer: enbart ord och kommissioner betyder ingenting, det är bara när det känns i det egna skinnet som mördarna, rånarna och alla de andra kommer att reagera.
Så problemet är att inget parti har haft modet (civilkuraget) att föreskriva den effektiva medicin som finns att tillgå. Inte heller Mats har i denna fråga pekat med hela handen, vad kan jag kan minnas, som han gör när det handlar om klimatnojan.
Tystnaden kan tyckas märklig, givet hur barnsligt enkelt det vore att sent omsider ta spjärn mot salig Magnus Ladulås, han som i ett liknande krisläge satte ”lås på bondens lador”. T ex genom sådana självklarheter som att villkora socialbidragen och dra in dessa för det värsta buset. Om man dessutom, även för mindre brott såsom stölder, förpassade kriminella asylanter ut ur landet – inklusive vederbörandes familj – så kommer Sverige att återuppstå som en igenkännbar 50-talsidyl. När den första storfamiljen med sina tonåriga gangsters i spetsen vinkas av på Arlanda blir det garanterat slut på alla ”skjutningar”, stölder, bränder, våldtäkter mm. Det kan man räkna ut med krokig käpp, som dom säger i Knallebygden.
Inte sant, Ulf Kristersson och alla ni andra som förfasas, men förblir passiva? Och därmed medskyldiga till massor av oskyldiga människors död. Var finns ditt personliga samvete, Ulf? Din och dina kollegors empati verkar lika död som alla de oskyldiga offren. Gråterskornas ursäkter, om att barn är barn och inte får sättas bakom lås och bom eller att utvisningar försvåras av att mottagarländerna trilskas, är enbart svepskäl. Allt sådant går att lösa, med lite god vilja, men det är den viljan som saknas, inte bara i politiken men också i media och bland helt normala, men godhetsindoktrinerade, väljare. Och i spetsen för de icke-seende går Svenska Kyrkan, en gång anständighetens väktare, idag brottssyndikatens bästa vänner. Och ingen enda kyrkoherde verkar skämmas å sin ärkebiskops vägnar?
Frågan är om det går att backa bandet. De två största aktörerna vill inte befatta sig med vad som krävs. Varken facket eller arbetsgivarna vill ha personer med minsta antydan till avvikande beteende på sina arbetsplatser, i sina organsiationer. Gladeligen har de förpassat allt ansvar för sådana individer till staten. De vill inte påta sig något uppfostringsansvar längre. De får kanske inte ens. Ställa krav har blivit fult och förbjudet.
KLP vill villkora bidragen, införa kommunala poliser, med mera. Men det kommer inte att lösa allt.
Som Jan skriver, det måste gå att backa bandet. Han gör också det viktiga påpekandet att de skötsamma invandrarna ”inte törs yttra sig”, låt vara så är fallet också med socialdemokratins helsvenska gräsrötter. Själva ämnet är TABU, som även Mats noterar. Inte en de kaxigaste bland våra storbolagsdirektörer vågar höja rösten eller ber snällt om ursäkt om de någon gång ger luft åt sina sanna känslor. Så visst är detta en kollektiv farsot av samma slag som klimatnojan. Med Galne Gunnar (Sandelin) och hans mentor, etnologiprofessorn ni vet, som några av de få rakryggade.
Inte ens våra sannliberala partier vågar sätta den egna ideologins sanna innebörd på pränt. Men i det ämnet levererar Mats en positiv nyhet: att hans eget parti, KLP, sagt sig vilja ”villkora bidragen”. På vilket sätt berättar han inte och på nätet hittar jag inte heller några fler detaljer (har kanske inte letat tillräckligt noga?). Så återkom gärna med ett förtydligande.
Sant att detta steg inte kommer inte att lösa allt, men i ett superlåst läge kan det första lilla steget utlösa en lavin som ganska snabbt begraver alla lögner och falska föreställningar.
Det dryftas nu på forat inför det nya partiprogrammet. Enigheten om villkorat bidrag verkar stor.
Men gäller det även asylsökande?? Kors i taket i så fall!
En annan hantering av asylsökande är på tapeten, vad det blir får se senare, inom ett år skulle jag tro.
Bidde det alltså bara en tumme? Om ett år? Då är det nog dags att dämpa förhoppningarna på en libertariansk renässans. Vem försvarar i dag med kraft nyckelbudskapen om personlig frihet och fria marknader?
Du har själv då och då misströstat, medan jag hittills varit mer optimistisk. Därför att jag, liksom min värderade mentor, alltid trott på människors förnuft och på löftet om att ”sanningen sparkar”. Både han och jag underskattade betydelsen av Reinfeldtsgenerationens ideologiska svek och intelligentians omvandling till vänsterpolitikens nya fanbärare.
.
Vad jag vet är inget beslutsdatum satt, bland annat pga corona.
Det kan gå fortare, men inget sagt.
Ett utredningsuppdrag är i arbete just nu. Inget känt ännu.
Exakt! Det jäser i Sverige, tro inget annat. Om någon gluttar på locket kommer alltihop upp på en gång och det går aldrig att sätta tillbaka locket igen. Väntar man för länge blir det en värre smäll än om man börjar stänga gränserna nu och dra åt tumskruvarna på de som lycksökare kommit hit som anonyma asylsökare. Coronapandemin har kommit emellan och fångat allas intresse men det mycket större problemet med massinvandring och massinvändning har inte minskat alls. Vänta bara inte tills locket lyfter sig självt. Pandemin har ökat beslutsamheten, svenskar som ändå måste börja om med karriär och bostad och kan lättare göra det igen om det hjälper.
Så hoppfullt hotfullt, Jan! Att inte vänta ”tills locket lyfter sig självt”.
Det måste gå. Krutdurken måste flyttas ur hamnen innan det smäller. Alternativet är mycket värre för alla, inklusive de skötsamma invandrare som vi vill behålla. Det finns faktiskt sådan också, fast de aldrig nämns och inte törs yttra sig.
ALLEMANSRÄTT herrarna. Detta vulgärsocialistiska begrepp är orsak till mycken olycka i Sverige. Ofantligt mycket mer en man tror. Om jag hade ork skulle jag gärna lista alla de tillfällen och omständigheter socialisterna åberopat just ALLEMANSRÄTTEN. Och den finns inskriven i RF kap 2 § 15 och utsläcker i princip all rätt till egendom i Sverige. I våra enorma naturreservat runt Kullen kan en oavsättlig liten skattefinansierad så kallad ”tjänsteman” på den ”lokala” länsstyrelsen UTSLÄCKA ALLEMANSRÄTTEN under ett temporärt odefinierbart sinnestillstånd. Det ni!!! Rätten att äga fast egendom i Sverige är en myt, rättigheterna till mark nomaderna i Afrika har är nog mer pålitliga för de som använder dem, än markanvändning i det socialistiska pöbelväldet i Sverige.
Minst lika allvarligt, svenska folket har allmänna val aldrig fått chansen att sparka korrupta politiker som bevisligen missbrukat medborgarnas förtroende. Det är en jätte skandal. Enskilda medborgare kan ökända korrupta politiker älska och slå ihjäl med samma goda själ utan att själv drabbas.
Här krävs en ändring, inte tillbakagång utan åtgärder för att säkra vår framtida överlevnad.
Helt sant, Samuel! Allemansrätten är viktig och förvisso kan ”korrupta politiker älska och slå ihjäl med samma goda själ utan att själv drabbas”.
Men visst kan du väl förlika dig med att vi då och då fördjupar oss i andra och definitivt närbesläktade ämnen? I det gemensamma syftet att säkra vår överlevnad som en reell, inte bara formell, demokrati.
Vid fråga på stan till etniska svenskar om det spelar någon roll om etniska svenskar blir i minoritet i Sverige svarar de flesta att det inte spelar någon roll. Svenskar är självutplånande och förbaskat korkade.
Det är bara ett parti, Alternativ för Sverige (AfS), som förstår att att Sverige aldrig kan vara Sverige om inte antalet invandrare i Sverige minskas till 4-5 % och att det inte finns plats för någon islam i Sverige. Kommer AfS att få så många röster att de kan genomföra en massutvandring ur Sverige? Troligen inte.
Sverigedemokraterna har en larvig och naiv syn invandring och integration. De kan aldrig göra något som behåller Sverige svenskt.
Det är bara några procent av etniska Svenskar och några invandrare som förstår hur det ligger till. Kan dessa futtiga procent förändra politiken i stort?
Förra sommaren var det problem med invandrare i den lilla orten Kil. De svenska föräldrar som hade barn som utsattes för våld från invandrare svarade typ att de prioriterade pizza och kebab före sina barn. Så mentalt handikappade verkar etniska svenskar vara.
Uppförsbacke och gott om naiva svenskar, förvisso. Men desto större anledning att hålla diskussionen vid liv, inte minst i de partier som via sin grundsyn borde ha den största för vilka frihetsrisker vi utsätter oss för: de förment liberalkonservativa. Ulf Kristersson är och förblir nyckelpersonen, hans kurage eller dubbelmoral sätter agendan.
Motfrågan till dig om AfS blir förstås vilka konkreta åtgärder partiet föreslår i syfte att realisera sitt mål? Att ange en siffra räcker inte, det är verktygen för att nå dit som måste preciseras. Finns detta med, bra. Om inte, får vi be dem precisera tala ur skägget.
Och varför skulle 4-5 procent vara en ”lagom” nivå. Med de åtgärder jag nämner skulle andelen sjunka betydligt mer och nytillskotten med säkerhet hamna nära nollnivån. Svårare än så är det inte!
Tror nog också att man skall akta sig för att dra slutsatser av vad folk ”på stan” svarar på plötsligt ställda frågor. De kritiska är medvetna om att deras tankar inte anses riktigt rumsrena och det räcker nog som förklaring till att svar uteblir eller låter lagom inställsamma. Nisse i Hökarängen är, som jag gärna upprepar, inte fullt så korkad som många föreställer sig.
”Vad folk tror på stan” kan lika gärna vara Hanna Stjärnes välindoktrinerade megafoner.
Intervjuer på stan tror jag inte på för en sekund.
Det får gärna vara mindre än 4-5 %, men det är vi den nivån som etniska grupper börjar skilja på sig. Den siffran gäller över hel jordklotet. När det blir 4-5 % annan kultur i en svenska stad, förort, by eller liknande, då börjar svenskarna flytta därifrån.
Tyvärr, är jag nog cynisk när det gäller svenskarnas förstånd. Den synen blir värre för varje år som går, eller i takt med att jag lär mig mer och mer.
Det där med svenskars flytt kan nog stämma, men gäller regeln verkligen universellt? För hur kan då flerkulturella stater existera? Eller är det kanske bara i tidigare homogena kulturer som den svenska, som folk är extra känsliga för att tvingas beblanda sig med väldigt avvikande beteenden? Det låter troligt och begripligt, men finns det också verifierat av seriösa forskare? Det vet säkert professor Arnstberg.
Vad gäller svenskarnas förstånd är det nog din andra tolkning som betyder mest. Det är den kompakta vänsterindoktrineringen (även i borgerlig regi, dessutom) som eroderat det gamla sunda bondförståndet. Vi underskattar betydelsen av ett halvt sekels ständiga ljugande om i stort sett allt.
Kan du nämn några flerkulturella stater utan konflikter mellan olika etniska eller kulturella grupper?
Flytt när det gäller 4-5 % kan du se i alla västerländska länder till att börja med men finns även i andra länder också.
Kulturer är ett slags gemensamt sätt att ha ordning och reda och de som rubbar på den vill man inte vara i närheten av.
Jo, stycke tre verkar vara en logisk förklaring till ”kulturkrig”. Och på svenska ”integrationsproblem”, som i varje fall just nu förefaller omöjliga att lösa. En kultur fungerar uppenbarligen bättre än mångkultur. Det är ju det som 7-klövern så envist bestrider, även förment konservativa partier som M och KD.
Jag har en stark känsla av att intervjun var fejkad. Många var klädda som vänstermänniskor brukar vara och avslöjade sig själva.
Svenska rättsvårdande institutioner har misslyckats med att förmedla konsekvenser för begångna brott enligt Svensk lagstiftning. Jag tror inte heller att fler poliser råder bot på förekomsten av ”klan-strukturer” med (i svenskars ögon) kriminella element.
För att försvara vår rättsordning är förmodligen ett mått av statuerande exempel den framkomliga vägen.
Och de exemplen kan bara föras fram från vår lagstiftande församling (riksdagen) och där råder som bekant en majoritet av ledamöterna.
Så,,,, vad som måste till, är en majoritet av ledamöterna i Sveriges riksdag som är beredda på att fatta de beslut som krävs, för att komma till rätta med problemet.
För, ett problem är det! , men därom råder fortfarande skilda uppfattningar.
Litet märkligt, att man önskar sig tillbaka till det samhälle som skapat dagens problem… Allt sedan Karl den tionde, när hela landet var ett härläger med det modernaste bland allt, den indelte soldaten, så har svenska folket varit olika former av ”kanonmat”. Någon ”demokrati” infördes aldrig, utan den entusiasm som många hade inför rösträtten fram till 1930-talet, med ständiga nyval och nya regeringar, upplöstes med 1930-talets allmänna totalitära utveckling i Europa och inte minst Kreuger-kraschens effekter i Sverige. Det blev bara Sverige som inte behövde organiseras om efter 1945, så det ”Folkhem” som alla svenskar numera pratar om, var enbart en kort totalitär funktion av ekonomiskt värde några veckor under år 1968 innan goda åren för svensk industri var förbi… (Svenska Kyrkan var statens arm ut i allmogens själar sedan Gustavs tid som då kunde använda predikstolen för att grundligt piska fram respekten för överheten genom en ständig skuldbeläggning, vilket kyrkan idag är synnerligen skickliga på genom feminiseringen av kyrkan där känslopjunket blivit en religiös dogm, något som absolut inte ligger i Jesus fotspår utan har blivit en vrickad vinkling av Gustavs behov att hålla folket i schack). Vad som behövs är en analys av vad som har skett och en plan för vad som måste genomföras. Vi lever i en tid med folkvandringar och det är något som måste accepteras. Hur folk lever är upp till var och en och det är något som måste accepteras – så det totalitära system, som började Gustav I och fortsatt fram till 1995, måste därför skrotas och samhällsbyråkratin avväpnas, annars blir samhället ännu mer anarki.
En upp och nervänd historieskrivning, om ni frågar mig. Att Gustav Vasa och Karl den tionde Karl skulle ha skapat dagens problem, smaka på den.
Men sant att samhällsbyråkraten behöver avväpnas – inte den gamla hederliga utan den genomkorrupta nutidsvariant som bär Palmes, Perssons och Reinfeldts signaturer.
När avsade sig ”svenska folket” rätten att sparka korrupta politiker och tjänstemän?
Ja, den frågan är avgörande.. Själv blev jag allt överraskad när jag läste Torsten Nothins båda böcker från mitten av 1950-talet. Hade vi bara ett demokratiskt försök under några år på 1920-talet? Blev demokratin sedan en totalitär funktion under en fasad av demokrati? Vad jag kan få det till så anser Nothin att Erlander (tillsammans med Hedlund) införde en totalitär funktion i politiken. Sedan kommer då ”Enkammarriksdagen” som Gustav Petrén klassade ner totalt, vilket jag tolkar som att S under 1970-talet trodde sig styra landet ”for ever” och genom dessa förändringar skulle ta över byråkratin genom att politisera byråkratin totalt. Effekterna visade sig inte förrän på 1990-talet då byråkratin började bli aktivistisk (Vilket jag själv noterade som deltidsanställd kommunal tjänsteman). Processen började tidigt med, t.ex. Arbetsmiljölagen från 1973, som är en ramlag där myndigheten själv skriver föreskrifter som egentligen är lag. Så därmed blev byråkratin lagstiftande… Slutresultatet – EU-medlemskapet – var nog givet redan i början av 1970-talet, så den förtvivlan som man kan inse Torsten Nothin hade redan 1955 och som resulterat i att Sverige åter blivit en koloni, precis som före Gustav I, är nog allt ganska klart. När avsade sig ”svenska folket” rätten att agera? Skall man gissa, så låt säga – 1928?! Snart hundra år sedan…
Utan att ha läst Nothin har jag betraktat perioden 1932-38, från böndernas mejeritvång till Saltsjöbadsavtalet som perioden då svenskarna förlorade demokratin och triumviratet S-LO-SAF intog dess plats.
Motsägelsefullt, Thomas, att skylla på att ”byråkratin började bli aktivistisk” när detta, som du själv helt riktigt påpekar, var ett resultat av en medveten S-strategi. Genomförd, dessvärre, utan nämnvärt motstånd från de borgerliga partiernas sida.
Starkt överdrivet också att kalla Sverige 1955 för en koloni och att påstå att vi ”avsade oss rätten att agera” redan i slutat av 20-talet. Nej och åter nej, de stegen togs under Olof Palmes regemente på det helsjuka 70-talet.
Och varför dessa avvíkelser från ämnet, brottsvågen och svensk asylpolitik?
I Aron Flams bok nämns Palme (läst ett kapitel) och just hans roll betonas på ett sätt som jag kan förstå man inte vill se på pränt…om man säger så. Korruptionen inom byråkratin skedde parallellt, som inom lagstiftningen där Sverige sedan 1800-talet dominerades av ”Rättspositivismen”. Men allt hänger ihop. Och dagens lagstiftare är alltså inte Riskdagen utan byråkratin..
Verkligen?? Byråkratin stiftar våra lagar??
Vad du menar är väl att partierna överlåtit allt för stora befogenheter på byråkratin. Det kan stämma, men detta är och förblir politiska beslut fattade av Sveriges riksdag.
Svenska folket är varken tillfrågade om vi vill bli utsatta för kriminalitet, har inte heller bekräftat invasionen av en obeväpnad terrorist hord socialisterna kallar FLYKTINGAR!
Jo, redan där ligger ett motbjudande hyckleri; att ge sken av att alla asylsökande är flyktningar. När det handlar om en rännil i den stora strömmen av bidragssökare. De senare skulle aldrig komma på tanken att bosätta sig i kalla Norden, om de inte erbjudits en livstidsförsörjning med möjlighet att vintertid semestra i sina hemländer.
I ett ”rättspositivistiskt”/fascistiskt samhälle, som det svenska, finns det inga moraliska motsättningar mellan olika funktioner utan enbart de enkla paragraffunktionerna. Har man fått uppehållstillstånd, med mera, som flykting så har det inget med semester i hemlandet att göra. Enligt svenska domstolar och rättsystem. Det kallas sekulärt och följer de regler som politiken lagt upp. Och då kan man inte moralisera över detta då det följer regelverket – för moral har inget med ett sekulärt svenskt samhälle att göra.
Strunt, inte värt att kommentera.
Tvärtom Åke!
På något sätt måste rättspositivismen bort.
Om inte, går det inte att skapa en förbättring som står sig över tid!
Till Mats,14:33: Delar inte din åsikt. Riksdagens ledamöter är ansvariga för hur landet styrs. Detta förändras inte av att en viss filosofi haft en negativ effekt på samhällsdebatten.
Säkert sant att rättspositivismen resulterat i diverse dårskaper, men om var ANSVARET för de senare ligger kan inte råda någon tvekan.
Genom att avstå ministerstyre, stifta ramlagar och inte utmana rättspositivismen har politikerna deklarerat att de inte vill ha ansvaret.
De vill bara ha ”äran” och lönen.
Därför har vi inte heller ngåra verktyg för att utkräva ansvar av dem, den trubbiga valsedeln undantagen.
Svar till Mats 18:02
En riksdag har ingen rätt att fatta beslut som strider mot gällande grundlag.
Har så skett bekräftas att nomenklaturan genomfört en statskupp som förvandlat Sverige till en faktisk diktatur.
Ansvar kan dock fortfarande utkrävas, via valurnorna. Den metoden må vara ”trubbig”, som du påstår – med viss rätt – men det är så demokratier fungerar.
Allra bäst om den inte saboteras av politiker som påstår sig vara demokratins självklara vänner.
Jag tillhör ”köttberget” eller ”jätteproppen Orvar” som någon av våra makthavare beklagande uttryckte sig eftersom vi var alldeles för många och skulle kosta alldeles för mycket en dag när vi behövde sjukvård och äldreboende. Vi fick i alla fall jämfört med dagens flumskola bra undervisning hela vägen av engagerade och kunniga (och välbetalda) lärare. De flesta grabbar fick också en bra uppfostrande och karaktärsdanande militär utbildning och muckade med ansvaret lagt på sina unga axlar att försvara Sveriges yttre gräns med alla till buds stående medel, inklusive det egna livet.
Utsikterna att få ett drömjobb var sedan inte så stora 1970 men genom att flytta dit jobben fanns fick vi ett efterlängtat eget tak över huvudet och även råd med en gammal bil som kunde fräschas upp med Plastic Padding. Något annat än att jobba på och kanske med tiden bli befordrad fanns inte på kartan. En del av cheferna hade ju skapligt nya bilar, disponenten till och med en ny SAAB 99.
Men i samma veva hade också Olof Palme kommit till makten. Han talade direkt till oss unga, att vi förtjänade och skulle få mycket bättre villkor om vi bara röstade på honom och inte på ondskan i form av högern som njöt av att behandla oss som slavar. Det var i varje fall så hans övertydliga budskap tolkades av oss.
Vi röstade förstås på honom, och simsalabim, han hade rätt! Lönerna steg brant med årliga höjningar på 25%, det kostade max sju kronor att gå till doktorn, och alla skulle nu ha villa och segelbåt och nya och gamla leverantörer hängde på.
Men Olof Palme blev som många makthavare maktrusig. Nu skulle han också förstatliga alla större privata företag i Sverige genom löntagarfonder och företagen skulle ledas av – hör och häpna – fackföreningarna. Och i valet 1976 förlorade därför Olof Palme makten till en totalt handlingsförlamad borgerlig koalition. Han hade också under lång tid lagt sig i ett annat lands inre angelägenheter och betalat (utan att fråga sponsorerna om lov) jättesummor till regimens motståndare. Och för det fick han uppenbarligen betala det ultimata priset (Sydafrika).
Som alltid med en viss fördröjning slutade företagen att investera och 1978 var det plötsligt slut på euforin överallt. Den borgerliga regeringen gjorde ingen skillnad. Så 1982 kom Olof Palme tillbaka igen, lika rappkäftad men verkade tom på handlingskraft och idéer. Så det ekonomiska kaos som följde under 1980-talet när alla bara fokuserade på pengar och all solidaritet var ett vackert minne blott, kunde ingen bromsa.
Vi jätteproppare har i vilket fall jobbat och slitit under alla år, och jag känner ingen privatanställd eller företagare som gick hem på 65-årsdagen med ett leende på läpparna, alla jobbade vidare fem-tio år tills ålderskrämporna började ge sig till känna (man måste jobba till 78 års ålder för att behålla levnadsstandarden).
Hur många miljoner vi var och en har betalat i skatt törs jag inte tänka på, och vi har aldrig haft någon kommunal barnomsorg, aldrig vabbat och vi gick sällan eller aldrig till doktorn. Det fanns ingen föräldrapenning och ersättning för repmöten var behovsprövad. Vi behövde alltså inte grubbla på hur föräldrapenningen skulle fördelas mellan mamma och pappa eftersom det inte fanns någon i början av sjuttiotalet. Barnen passades av mormor eller farmor eller av grannfrun mot en viss svart ersättning.
Jag vet bara att om vi hade fått behålla litet mer av lönen och investerat klokt så skulle vi alla ha varit mångmiljonärer idag, som i många jämförbara länder.
Detta var långt innan makthavarna började massimportera nya svenskar utan en tanke på kostnaden. Ingen makthavare törs kalla denna jättepropp för något ironiskt nedsättande.
Vi som har gjort rätt för oss får skit för det, samtidigt som de som aldrig kommer att göra något positivt för Sverige hyllas som hjältar. Kan socialismens halsbrytande irrgångar beskrivas tydligare?
En sannare bild av nutidshistorien än du kan läsa i någon lärobok – och så i näst sista stycket en återkoppling till dagens ämne, brottslighet och asylpolitik.
Men varken du eller någon annan kommenterar mina konkreta förslag: att utvisa brottsliga asylanter med hela sina storfamiljer och att slopa invandrarnas försörjningsstöd eller omvandla bidragen till lån med tydlig återbetalningsskyldighet?
Tror utvisning av hela famijer som förverkat sin rätt att vara här är så självklart att du inte får någon kommentar om det.
Utmärkt om din tolkning vore korrekt. Men jag är inte övertygad om den saken.
Och är vi överens om kriterierna för ”förverkande”? Vid mord naturligtvis, men där kan man ju alltid skylla på mental ohälsa, så därför blir avskräckningseffekten begränsad. b
Den stora vinsten uppkommer, menar jag, om man utvisar en fullt normal smågangster, en tonårig återfallsförbrytare och hans storfamilj.
Det är det tydliga hotet att riskera ett sådant straff (eller förlora socialbidraget) som kan göra 50-talsidyllen möjlig igen.
1970 gjorde jag en tid som dräng på en mjölkgård i USA. Den andre drängen var 67 år och skulle sluta arbeta. Han gick som en kråka, utsliten totalt. Han hade sparat ordentligt och skulle köpa en villavagn, placera sig på en camping, genomföra en höftoperation, osv – allt med eget sparat. Jag berättade om folkpensionen som alla fick i Sverige. ”Sverige måste vara paradiset på Jorden”, blev hans reaktion. Detta har jag burit med mig sedan dess…. Hur illa har vi inte hanterat detta?!
Fortsatt OT, varför inte kommentera det ämne vi diskuterar?
Och vem har påstått att den låga folkpensionen inneburit några stora problem? Annat är det med migrationen, klimatnojan, rättsrötan och inte minst den ekonomiska politiken, den som har en skamlig framtidsimperalism som grundbult. Hört talas om den?
Det finns ingen ”rättsröta” därför att det är en moralisk ståndpunkt och moral har inget med rättssystemet att göra. Rättspositivismen som styr svensk rättssystem är enbart en politisk funktion – och då politiken lämnat över regelskrivandet till byråkratin så är reglerna enbart ett sätt för olika myndigheters egenintresse. Politiken i sig är också sekulärt instrumtell och inte moralisk – så korruptionen och klansamhället är därmed en given slutstation för Sverige.
Tror du är något på spåren Thomas!
Gunnar Wiktorsson har helt klart pekat ut rättspositivismen som den skadliga komponenten.
Petrén och Flam kanske också, och ytterligare några.
Men de är få och spridda över decennier i svensk debatt.
Begreppet är mycket abstrakt för Nisse i H.
Hur ska vi kunna får bort rättspositivismen ur såväl högre utbidlning som hela myndighetssfären utan att tala om att det är det vi gör och måste göra?
Jag var åhörare på en rättegång om en hund. En gammal hund. Ägaren hade bestämt att hunden skulle avlivas, men myndigheterna hann före – med ett dygn. Ägaren blev dömd då han inte följt reglerna juridiskt – medan åhörarna kunde konstatera att han tänkt göra ett moraliskt avslut. Det var alltså regelverket som gällde och inte moralen. Vi får inte tänka själva!!!
Se där, knäckfrågan! Den som Thomas komiskt nog bekräftar i sin replik till Mats: ”Vi får inte tänka själva.”
För vem har ansvaret för den saken om inte riksdagspartierna? Thomas skyller på rättspositivismen, men en rättsfilosofisk lära är inte detsamma som en politisk doktrin. Och kan inte heller hållas ansvarig för Reinfeldterans otaliga självmål, som i högsta trad bidragit till demokratins död.
Tillsammans med partistödet, 4-% spärren och politiseringen av universiteten, , också detta med borgerligt samtycke.
Jag hoppas att Mats tar avstånd från försöket att urskulda våra politiska partier. För med Thomas´ argument går även asylkriminaliteten att skylla på andra än de ansvariga, Beatrice Ask, M och hennes efterträdare, S. Fast mer formellt, respektive regeringar och riksdagsmajoriteter.
Om man inte kan formulera kritiken så kan inga politiska beslut tagas… Så först måste man veta vad som är problemet, sedan kan man angripa politiken. Med en klar åsikt och problemlösning.
Jag saknar din synpunkt på det urskuldande av politikerna som Thomas ägnar sig åt (i nedanstående inlägg som inte har några svarslänkar).
Formellt har vi givetvis aldrig avsagt oss den rätten. Den finns kvar, via rösträtten och domstolarna, Men när folkstyret/demokratin nu har avskaffats (i realiteten) är vi berövade möjligheten att sparka korrupta politiker och chefstjänstemän. Vad vi än röstar på får vi samma politik och samma ovilja att återupprätta rättsstatens principer.
Ansvaret vilar, som du säkert förstått att jag menar, på två partier, M och C. Dessa två har huvudansvaret för demokratins (förhoppningsvis tillfälliga) död och för att korrupta ”forskare” och ämbetsmän tillåts härja fritt. Att socialister gillar socialism och slaveriet i dess spår kan man däremot inte ha några synpunkter på.
Att förment borgerliga partier håller Löfven under armarna (Lööf) och att Kristersson vägrar bilda regering är de allra värsta sveken. Möjligen har Sabuni kurage att – inför hotet om L:s utplåning – bryta detta oheliga samförstånd. Där finns en gnutta kortsiktigt hopp.
På längre sikt återtar väljarna makten, var så säker. Det går att lura folk både en, två och t o m tre gånger, men inte i evighet!
Det måste i en demokrati finnas en opposition. Om det finns flera partier med olika åsikter så måste dessa åsikter debatteras livligt, annars har vi i praktiken en enpartistat. Och varför krångla med allmänna val då? Sådana länder har vi skrattat åt och ledarsidorna fördömt. Tur att vi hade värdens bästa demokrati i Sverige!
Ett opposition måste vara beredd att ta över regeringsmakten med några timmars varsel, om den sittande regeringen lämnar sina platser tomma efter nedröstning i en viktig fråga. Oppositionens statsministerkandidat ska vara utsedd och oppositionens alternativbudget presenteras inom ett par dagar.
Speciellt illa är det som Åke skriver, när oppositionsledaren låtsas som han driver alternativa åsikter, men snabbt drar sig tillbaka när det börjar hetta till och låter motståndarna i regeringen fortsätta som förut.
Det finns oerhört många tunga frågor ute hos svenska folket Sverige, och det har väl sällan varit så tacksamt att driva opposition som nu med detta underlag.
Men icke. Systemet tillåter oppositionell debatt, men ingen gör det fullt ut och med kraft. Det kan man tolka på många olika sätt, men de partier som i flera val efter varandra verkar nöjda med åskådarplats skall genomskådas och inte ha några röster.
Men vad ska vi då rösta på? Ser vi demokratins död och despotins återkomst? Det ser ju knappast bättre ut.
Väl rutet, Jan. Visst är det bl a kontrasten mellan mängden av problem som måste lösas och de borgerliga partiernas passivitet (kd stundtals undantaget) som utmärkt de senaste decennierna,
Till de positiva tecknen hör att väljarna ganska hårt straffat både M och L, medan C konstigt nog kommit billigare undan (kanske därför att Stureplanscentern lyckats sälja in sig själva som radikala liberaler).
Samtidigt har SD stuvat om spelplanen, genom att utan konkurrens kunna vinna asyldebatten och avancera till näst största parti. .
Så en återkomst för ”despotin” tror jag inte vi behöver befara (det som redan är kan f ö inte återkomma). Det är tvärtom demokratins pånyttfödelse vi kan se fram emot, med större tillförsikt än dagsdebatten får dig och många andra att förmoda.
När personen med ”tut” eller ”put” i staten Sverige begår brott och förseelser som vår lagstiftning stadfäster, är den uppenbara följden att mista sitt uppehållstillstånd givet.
Om sedan anhöriga till denne enskilde skall vidkännas statens respons på brottslighet låter tveksamt, då det lätt kan komma att utvecklas till ett förfarande som gäller hela brottsbalken, och kanske till och med trafikförordningar.
Om jag blir påkommen med att köra bilen fortare än lovligt, ser jag det inte som lämpligt att min bror får vidkännas sanktioner för mitt förfarande.
Det är inte helt enkelt, men solklara fall av kriminella element som då härstammar från annat land än Sverige, bör se sin hjälp och understöd från samma Sverige som förverkad.
Det förhållandet tänker jag kan upplevas avskräckande, och få en avsevärd del att avstå från kriminell aktivitet.
Poängen, Stefan, med familjeutvisningar är att det bara är ”gammelmormor” som buset har någon respekt för. Redan när sådana regler införs, kommer asylbrottsligheten att upphöra, som i trollslag,. Det betyder att det inte blir fråga om särskilt många utvisningar, vilket inte heller behövs, därför att brottsligheten upphör att vara ett nationellt trauma.
Kan det vara enklare??
Jovisst är ett förhållande mellan ”gärning och konsekvens” att förorda. Vi ser hur respekten för ”gammelmormor” avtar i samma omfattning som integrationsåtgärderna ökar.
De skall finna sig i en ändrad samhällsstruktur där familjen/klanen spelar en avsevärt mycket mindre roll. Och det är inte alla alls införstådda med, utan vill helst att förhållandet i dess ursprungsland skall vara det som gäller också här.
De som uppenbart inte vill rätta sitt leverne efter lag får söka en annan plats där det upplevs vara bättre.
Så,, staten ställer ultimatum, håll er i skinnet,, om Ni vill stanna här.
Så enkelt ser det ut enligt eget tyckande.
Visst, enkelt för dig och för alla andra normalfuntade människor – dock inte för de 349 folkvalda på Helgeandsholmen. Inte heller för våra professorer i straffrätt eller andra samhällsvetare.
Så blir det i en faktiskt diktatur, i synnerhet om den, som här, kombineras med en politisk styrning av skolor och universitet.
Utan sina beramade ”vakthundar” (pressen och kultureliten) dör demokratin, eller läggs i tillfällig malpåse i väntan på att medborgarna i nästkommande val återtar kommandot.
Svar till
Åke Sundström skriver:
2020-08-09 kl. 21:02
Jag har aldrig sagt att politikerna ska bryta mot grundlagen. Vill bara att de ska använda och ta ansvar för de medel politikerna har för att styra landet, istället för att som nu vid varje tillfälle smita från ansvaret!
Det svaret var väl ändå att runda frågan om det politiska ansvaret, kontra filosofiernas? Har inte både du och Thomas hävdat att det är den s k rättspositivismen som har ansvaret, inte riksdagen? Nu nöjer du dig med den lindrigare kritiken att politikerna smiter från sitt ansvar, men du avstår från att tydligt markera att de likväl HAR det ansvaret, och är den part som skall ställas till svars för att den svenska demokratin sedan många år tillbaka i realiteten är död. Vilket i sin tur förklarar att missförhållanden som asylpoltiken och den upphävda hem- och gatufriden kan bestå, eftersom riksdagen otalt struntar i väljarmajoritetens åsikter. Och gör så med hjälp av demokratins förmenta garanter, pressen och kunskapseliten.
Jag testade mina funderingar om Rättspositivismen på min granne igår. Som jobbat som kriminalvårdare. Jovisst, lagar och paragrafer har inget med moral att göra..Det kom vi överens om. Rättspositivismen grundar sig på en maktpolitik, (51% demokratisk), och alltså inte på någon moral. Torsten Nothin grundade sin tanke på moral, medan Hägerström bortsåg/avstod från moralperspektivet – båda var prästsöner. Mina egna erfarenheter från politiken innebär att politiken inte har någon moral, (korruption är en moralisk fråga) så hur löser man detta då debatten här, just nu, enbart är en moralisk fråga…
Inget svar nu heller, samla du nu till samma konkreta besked som Mats: Ansvaret är riksdagens, inte några filosofiska teser, varken Hägerströms eller andras.
Mindre bra att samtalet om en av dagens viktigaste sakfrågor i slutskedet kantrat över till att handla om något helt annat: demokratibegreppet, som ju tidigare diskuterats i ett stort antal omgångar, utan nämnvärda åsiktsdifferenser. Förvisso är beröringspunkterna många, men visst är det en poäng att dryfta en sak i taget – i synnerhet som det finns många fler aspekter på asylpolitiken att avhandla. Men till det som nu får vänta kan vi förstås återkomma.
Tror att medvetenheten om asylpolitikens undermålighet är så stor, åtminstone här, att du bara slår in öppna dörrar. Därför ”spårar debatten ur”. För det blir tråkigt om alla bara håller med.
Men vi har ju varit rejäl oense i den sidofråga som Thomas aktualiserade: rättspositivismen. Det var väl där som debatten spårade ur, om det nu var det den gjorde? Hålla-med-inslagen har inte varit fler än normalt i en klubb där alla har likartade (frihetliga) grundvärderingar.
Tror aldrig vi kommer till helt lika uppfattning.
Thomas, Samuel och jag (och några till här på Frihetsportalen) har personliga erfarenheter av hur verkligheten fungerar för lantbruket och landsbygdens del. Tror inte du har de erfarenheterna.
Vår uppfattning är att politiken, myndigheterna, lagarna, ideologierna, teorierna med mera inte manifesterar sig i den verkligheten så som den gör i städerna och i synnerhet i Stockholm.
Ja, det formella ansvaret är riksdagspolitikernas! Men de har så många cyniska, illasinnade, medvetna och omevetna sätt att smita från det ansvaret, att folket är helt rättslöst och chanslöst att via röstsedeln komma till rätta med misshälligheterna.
Därmed återstår frågan vad som hjälper? Revolution, inbördeskrig, juridiska processer, undandragande från statens ögon och svarta affärer, annan civil olydnad, annat. Jag vet inte!
Sista stycket där Mats,,, Det är väl vad vi bevittnar i vissa ”utsatta” områden av Sverige idag.
Beroende på vilken framgång de grupper som då använder ”utomparlamentariska” metoder har, så återstår det att se vilka andra som tar efter.
Anarki heter det väl?
Vi är helt eniga om din lägesbeskrivning i andra stycket. Ja, medborgarna är i dag rättslösa och vi lever i en faktisk diktatur.
MEN även om nu de ”illasinnade och cyniska” politikerna på tusen vis försöker smita från sitt ansvar, så är det likväl riksdagen, 349 lätt identifierbara personer, som HAR det ansvaret. inte någon rättsdoktrin som Thomas hävdade, med ditt stöd.
Det tog tid och utrymme att landa där, men nu är utflykten till ohållbara ursäkter avklarad. Tyvärr på bekostnad av trådens viktiga huvudfråga, men trots det har läsarnas reaktioner i den delen varit tydliga nog.
Din avslutande fråga om vad som hjälper var väl enbart retorisk? Du vet svaret: medborgarnas växande medvetande om hur grundlurade de har blivit av ALLA 7-klöverpartier – framför allt av M, C och L, de tre som genom sitt stöd eller sin passivitet förvandlat Sverige till en MP-diktatur.
Jag skulle inte bli förvånad om vi redan vid valet om två är kan inregistrera en sannliberal opinionsvind och därmed en nystart för vår vanstyrda nation. Uteblir den finns ju den sista utvägen, inte bara för oss pensionärer, att rösta med fötterna och välja oss en annan regering. Det är ju nära till både till Åland och Estland (Europas mest libertarianska nation), fast varmare i Portugal.
Problemet är ju att politikerna med näbbar och klor försvarar det rättssystem som låter dem smita undan ansvaret!
Vi måste alltså dels undanröja de politiker som vill ha det så, dels undanröja denna ”lagmoral” så att inte nya politiker lägger sig i samma fåra.
Moralen är en viktig komponent som jag återkommit till under alla år jag skrivit här.
https://www.frihetsportalen.se/2012/04/volymetrisk-matning-av-lag/
https://www.frihetsportalen.se/2014/09/etablissemangets-moraliska-forfall/
https://www.frihetsportalen.se/2016/07/moralisk-bankrutt/
https://www.frihetsportalen.se/2017/02/ny-klimatlag-hot-mot-allt/
https://www.frihetsportalen.se/2018/07/moraltorka/
Bra, nu är du tydligare om politikernas ansvar för de ”system” som låter dem själva smita undan detta ansvar.
Moralen är förvisso ett bärande argument, även om jag för egen del ser alla dessa MÖJLIGGÖRARE, bl a en korrupt intelligentia, som mer störande än de byråkratiska småpåvar i provinsen som gör dig och andra så berättigat upprörda.
Fuskande professorer är svårare att bekämpa, eftersom de kan hänvisa till sitt förmenta oberoende. Ohederliga men högprofilerade ”forskare” som Lennart Bengtsson (klimatskojaren) eller några tongivande ekonomer (t ex Lars Calmfors) har på sina fackområden större reell makt än grundlagen medger.
Återigen, det är inte något rättssystem utan riksdagen själv som via lagarna har skapat och godkänt detta perversa förhållande.
Allting människor emellan i samhället utom i den närmaste släkten (klanen) handlar om pengar och därmed handel, att mot ersättning tillhandahålla varor och tjänster för att själv kunna köpa eller byta till sig andra varor och tjänster. Detta har pågått livligt i alla kända högkulturer sedan stenåldern. Alternativet är att jägar- och samlarsamhälle som vi aldrig kan återskapa om inte jordens befolkning minskar till fem procent av dagens antal.
Tillfredsställda behov skapar nya behov, vilket har lett utvecklingen fram till dagens högteknologi. Och tyvärr ledarideologier om en annan typ av samhälle, där ledarna tar ifrån oss vårt eget ansvar och incitament att utveckla samhället och oss själva till högre nivåer.
Det enda som kommer att fungera långsiktigt är vårt gamla familjebaserade individualiserade samhälle som vi historiskt alltid haft. Ledare som tar på sig att sköta våra gemensamma aktiviteter kan aldrig lösa morgondagens problem åt oss, som vi själva alltid måste göra för att överleva och gå framåt.
Vi lurar bara oss själva om vi tror något annat. Varför använder så många i Västvärlden idag så mycket mental energi för att följa världshändelserna och beklaga sig över ledarna i alla länder? För att de leder oss fel i oönskad riktning? För att de tar fram föråldrade gemensamma lösningar som inte passar någon? För att de aldrig kan se konsekvenserna av sina beslut? För att de effektivt förhindrar det personliga initiativet och tar ansvaret från oss, utan att ge oss något i stället?
Sverige utvecklades på ett ganska fantastisk sätt från 1870 till kanske världens främsta industrisamhälle på 1950- och 1960-talet. Men sedan har inte mycket hänt, och stillastående är det samma som stagnation och avveckling.
Det har inte märkts så tydligt eftersom industrins minskade behov av personal i stället sugits upp av skattefinansierade jobb i en allt större offentlig sektor. Att skatterna i allt högre grad måste tas från den produktiva sektorn skyndade bara på utvecklingen.
Men nu har vi nått fram till det oundvikliga resultatet av denna självmordspolitik. Våra ledare som med rynkade pannor sett hur den betalande sektorn har minskat har fullständigt vantolkat anledningen, att skatterna gjort produkterna föra dyra för att kunna säljas, och trott att det beror på brist på arbetskraft! Lösningen var att massimportera arbetskraft som ingen frågat efter och som måste få livets nödtorft genom ännu mer skattemedel, utan att den produktiva sektorn växer lika mycket och ökar sin betalningsförmåga.
Den enda och beprövade lösningen blir en ännu hastigare vandring mot undergången, nämligen att invandrarna får skattefinansierde jobb. ”Det kostar ju inte samhället nåt eftersom de ändå skulle ha fått samma pengar.”
Alla vet nog vad lösningen är. Tack för visat intresse, men tyvärr har vi inga vakanser just nu. Och de flesta vet nog hur de skulle vilja leva, alla vet när de törs säga det öppet. Och det är till det yttre ganska likt det gamla bondesamhället när folk tvingades till ett sådant liv för att få tak över huvudet och mat på bordet, fast med moderna kommunikationer.
Alla uppmanas härmed att lista tre tecken i Sverige till vändning och återställning till ett samhälle anpassat för medborgarnas individuella behov, livsmål och incitament.
En i huvudsak sann beskrivning. Men du överdriver (stycke fem) det unika i Sveriges industriella revolution som startade när skråväsendet slopades och en marknadsekonomisk era tog sin början. Perioden var lyckosam för hela västvärlden och kallas ofta ”the golden age”.
Du efterlyser avslutningsvis tre tecken på att Sverige nu kommit till en vändpunkt och att en normalisering borde vara att vänta. Jag tror mig se sådana tecken, bl a dessa:
1. Att det enda oppositionspartiet, SD, nu vuxit till vårt nästa störta och är väg att detronisera SAP som det allra största. En revolutionsunge som tvingat de gamla partierna till reträtter och gemensamma motattacker.
2. Att Sveriges skenande skuldberg (numera i huvudsak enskildas lån) närmar sig en kritisk punkt där vi antingen måste överge nollräntan eller se kronan sjunka till nya bottennivåer.
3. Att även högersossar börjar förstå innebörden av Persons välbekanta mantra, att den som står i skuld aldrig är fri och bestämmer sig för att friheten är mer värd än de tidigare anat.
Ett fjärde tecken skulle kunna vara att Sverige sedan ganska länge har en lika skev förmögenhetsfördelning som USA och att talet om den unika svenska jämlikheten således är falskt. Vilket väldigt få känner till.
Det politiskt ”känsliga” med dessa siffror är förstås orsaken till att regeringen i sin senaste budget utelämnade denna statistik. Den åtgärden blir nog snarare en bumerang som bidrar till att påskynda insikten om vänsterns fördelningspolitiska lögner.
Utmärkt väl beskrivet! Jag vill ändå framhålla dem som gjorde den industriella revolutionen möjlig och att en marknadsekonomisk era tog sin början. Det var inte staten! Det var enskilda rika risktagare som faktiskt förväntades vara de som finansierade den nya industrin fast mycket var riskabla vågspel som ofta ruinerade sina sponsorer. Men en lång tradition bland de mest bemedlade ”brukspatronerna” som byggde allt större järnframställningsanläggningar överallt när bergsmännen inte vågade investera. I Västsverige kom mycket pengar från Norge, listan över norska intressen i Sverige för 100-150 år sedan är lång. En som förstod tidigt och grundade fortfarande framgångsrika industrigrenar var Karl lX.
Fast visst var det finansminister Gripenstedt som startade processen på 1860-talet. Han var en nytänkare och sann liberal (ingen Björklund eller ens Sabuni). Hans frihandelspolitik lockade utländskt, främst engelskt, kapital men skapade också en ny generation av innovatörer och företagare. Samtidigt som guldmyntfoten bidrog till stabilitet och nödvändig disciplin. Men denna gyllene era tog slut 1914. Sen dess vilar den ekonomiska ”tillväxten” på en osäkrare grund, som vi lär bli varse under 2020-talet. .
Hur skulle det vara om svenska folket tillskansade sig ”INITIATIVRÄTT”? Dvs. rätten att sparka framför allt de politiker som missbrukar medborgarnas förtroende. Framför allt när folket inte blir tillfrågat.
Apropå rättspositivismen, den enda målsättning kommunisten Obama insisterade på som ockupant av Vita Huset var att göra den Amerikanska Konstitutionen ”LEVANDE”. Tack ock lov avbröt President Trump det försöket.
Undrar vad svenska folket verkligen hade tänk om de blivit korrekt informerat om hur socialisterna kränkt, förnedrat och missbrukat sin makt mot KARL HEDIN???
Metoden för att ge folket initiativrätt är att införa BESLUTANDE folkomröstningar liksom i Schweiz, Europas mest välfungerande demokrati. Låt vara att man då beslutar i enskilda frågor, inte ger berörda personer sparken (såvitt jag vet).
Men vad jag vill minnas stöder inte ens MED eller KLP denna metod. Även Mats har sagt sig ogilla sådan direktdemokrati, därför att väljarna skulle vara alltför lättpåverkade av olika särintressen. Men är Nisse i Hökarängen mer immun mot reklam och propaganda inför riksdagsval?
Och med all respekt för att Karl Hedin utsatts för en häxjakt – nog är mördandet, stölderna, mordbränderna och asylpolitikens ekonomiska konsekvenser sjuttio resor värre. Det är ju f ö inte heller känt om det aviserade vargjaktsåtalet blir av eller vad som händer i en eventuell domstolsprövning.
Notera också den indirekta politiska effekten: att SD får tusentals nya väljare varje gång nyheter av detta slag når medborgarnas öron. Dropparna som urholkar den antidemokratiska stenen.
Jag vill minnas när myndigheten polisen tog beslut att intensifiera identitetskontroll i centrala delar av Stockholm, (då när ”ensamkommande barn från andra EU-länder” diskuterades livligt) fick ”riktigt på nöten”. Det var enligt politiker från den röd-gröna sidan ett brott mot principer om likabehandling att utföra dessa kontroller.
Problemet fanns att detektera bland speciella grupper av barn/ungdomar som gjorde livet surt för mertalet av Stockholms flanörer.
Sen,,,, blev det helt tyst i MSM.
Vad hände sedan? Utöver att dessa ligistungar numera är vuxna män?
Är de kvar i Stockholm, eller sitter de av sin tid på någon av statens institutioner?
Det var några år sedan, men med samma regeringsunderlag som idag.
Likabehandling är utmärkt när det passar maktens agenda, annars inte.
Om alla behandlades lika, d v s inga särskilda förmåner för asylanter, skulle vi inte ha några problem med mord och bränder, eftersom antalet asylsökande då skulle sjunka till en hanterbar rännil. Se där, en tredje princip utöver de två jag tog upp i mitt inlägg.
Ett exempel i ”flödet” som beskriver läget, rent ut sagt deprimerande, men verkligheten;
https://jennypiper.blog/2020/08/11/realistiskt-sett-ar-utvecklingen-svarstoppad-och-att-fa-tillbaka-tryggheten-ar-kanske-inte-ens-mojligt/