Den nya nakennojjan är en av de mest lästa artiklar jag någonsin skrivit. Den återkommer ständigt i besökslistorna på Frihetsportalens statistik. Den publicerades innan jag vågade öppna för kommentering, så här är den igen. I tillägg på slutet kommer lite nytt.
För hundra år sedan badade män och kvinnor sedligt i baddräkt. Men nya material och ett ivrande för sundhet minskade båda könens badkläder. Intresset för kroppens sundhet likaväl som dess frihet resulterade i frisksportarföreningar, naturister och liknande. Nakenhet ansågs naturligt och hälsobefrämjande.
Sådan nakenhet skildrades lite senare på film som en del i illustrationen av svensk naturlighet. Utomlands, där andra religiösa eller moralstämplade normer gällde, kom den att kallas den svenska synden. Vi som vuxit upp i en inhemsk kultur med bastubadande har aldrig sett nakenhet som något onaturligt eller fult.
I 50 år, från mitten av 20-talet till mitten av 70-talet var nakenhet inget problem i Sverige. Efter p-pillrets ankomst var kvinnors sexualitet inte heller något problem. Ingen (ja, det vill säga nästan ingen, det finns alltid några som drar på sig moralens snipiga uppsyn) ansåg det märkligt att kvinnor tog för sig av sex och njöt lika mycket som män. BH:ar kastades och de som behölls på blev tunna och följsamma. Det blev nästan en kvinnlig rättighet att få orgasm när hon ville och en manlig skyldighet att leverera den.
Men mot slutet av 70-talet hände något. Feminismen hade fått fäste i kvinnors idévärld. De extrema ideologerna menade att kvinnor som gillade sex var lurade av männen och att de i princip var nyttiga idioter för männens syndiga (förtryckande) lustar. Utvecklingen har i stort sett fortsatt i den nya tangentens riktning. Nakenhet betraktas nu som ett samhällsproblem. Särskilt nakna män är besvärande, hotfullt verkar det som. Trots att just nakna män torde vara de mest sårbara.
Kvinnors baddräkter har länge varit så små som de bara kan bli. Mäns baddräkter nådde sitt minimum i slutet av 50-talet. Nu är de större än någonsin, åtminstone från midjan och ner. En vuxen man i vanliga simbyxor, jag nämner inget märke, betraktas nästan som en sexbrottsling. Vad är det män ska skämmas för?
Tant Gredelin, justitieministern, undslapp sig en gång att hon helst ville förbjuda de tankar vissa människor får när de ser naket på bild. Det är endast ett fåtal extremt repressiva diktaturer genom hela historien som ansträngt sig för att kontrollera och straffa medborgarna för vad de tänker.
Nu har åter bh:arna blivit tjockt vadderade och uppstagade med ståltråd. Kvinnor implanterar, lägger till och drar ifrån kirurgiskt. Även män, fast det är mindre vanligt. Samtidigt har vi nakenhet och anspelningar på sex i reklam och nyhetsrapportering mer än någonsin. Det är som om det finns två sorters människor i vårt samhälle. De som får vara nakna på bild och de som inte får vara det. Det är svårt att utröna huruvida de godkänt nakna tillhör en högre eller en lägre klass. Vilken moralstandard ska man följa här? Är detta kanske en ny offentlig dubbelmoral i Sverige?
Jag tillhör dem som gärna är naken, badar naken etc. Men när någon försöker sälja något till mig med nakenhet som argument, då vill jag inte köpa. För som så många andra, känner jag att de försöker manipulera mig med stereotypa fördomsfullheter. Är denna mediala manipulation i marknadsföring hönan eller ägget? Är det den minskade acceptansen för alldaglig nakenhet som gör att det fungerar som försäljningsknep, eller är det reklamens nakenhet som gör naket opassande i vardagen? Får vi vanliga inte vara nakna, för att den rätten, eller möjligen skyldigheten tillhör en viss medial över- eller underklass?
En gymnasierektor avskedades med buller och bång i Luleå för ett par år sedan, efter att han lagt ut nakenbilder på sig själv på sin facebook. Nu har han fått rätt i arbetsdomstolen, arbetsgivaren gjorde fel som avskedade honom för vad han gjorde privat. Han hade faktiskt inte begått något brott.
Precis 115 år sedan Gustaf Fröding åtalades för osedlighet när han diktade att kvinnor har rätt till sex på sina villkor, försöker man döma män som söker sex på sina villkor. Har vi inte kommit längre i frigjordhet, i efterlevnaden av FN:s stadgar om mänskliga rättigheter (de gäller faktiskt även män), i moralsyn? Har vi bara gått varvet runt i dubbelmoral?
I Sverige är sexköp idag förbjudet. Men i Tyskland kan handikappade personer få sexuell terapi på remiss. Nej, de som utför tjänsten kallar sig inte prostituerade. De är sexterapeuter. Patienterna uppges få ett medicinskt påvisbart förbättrat hälsotillstånd. Självklart gynnar såväl fysisk som emotionell stimulans läkningsprocessen. Vem hade trott något annat?
Nej, jag har inget heltäckande svar till alla dessa frågor. Men ju fler bitar man lägger till pusslet, desto mer förbryllande blir det. Ju fler svar jag försöker formulera, desto fler frågor poppar upp.
Men jag vet åtminstone detta. Det är skönt att vara naken, om man inte fryser. Beröring hud mot hud ger en helt annan upplevelse av kontakten med en annan människa. Det behöver inte alls vara sexuellt. Frivilligt och ömsesidigt överenskommet sex är avkopplande och ökar välbefinnandet. Vad behöver man mer veta?
Jag har enda sedan jag första gången hörde ordet feminism uppfattat det som en diskriminering mot män och en långsiktig strävan efter total kvinnlig dominans. Det är själva den språkliga betydelsen av ordet som logiskt ger den tolkningen. Jämställdhet är i det sammanhanget bara en nyordskonstruktion avsedd att förvilla. En språkligt korrekt benämning på en -ism som vill se alla människor som likar heter humanism. Alla andra är, åtminstone språkligt sett, diskriminerande särintressen.
Det Goda Samhället hade en tänkvärd utveckling av feminismen och könsrelationerna den 17 november.
RSS – inlägg
Är det ändå inte en viss skillnad på logiskt tänkande och agerande och känslomässiga handlingsmönster? Många män i synnerhet bland politiker har överhuvudtaget ingen kontakt med verkligheten och baserar sina beslut på känslomässiga uppfattningar därtill lockade av vin, kvinnor och sång!
Hej.
Klapp klapp klapp – alltså, applåder.
Tyvärr är det så för oss lärare att vi även privat förväntas omhulda värdegrunden på det att det må gå oss väl i livet och värvet.
Den där puritanska sexualfientligheten som är så stark inom feminismen har nog hängt med ända från dag ett tror jag, när diverse borgarflickor läste de Beauvoir eller Stein eller liknande, idag bortglömda, kvinnor.
Från romantiska föreställningar om Sapho och hennes ö, till amazonkvinnor och systerskap och politisk lesbianism går där en åder av manshat, som de flesta kvinnor värjer sig mot, och därför blir kallade förrädare.
Det som skett i modern tid är att den manshatande sekt, som i Sverige metastaserade bland annat via ROKS och det som nu heter genus men ursprungligen kallades Institutionen för kvinnoforskning, blivit likriktaren och ledstjärnan för det som kallas feminism.
Inga kvinnor är så avskydda av feminister som de kvinnor som klarar sig själva utan offerkofta, som lever med ’kan själv’ som ledstjärna och som i stället för att skylla på stjärnorna, judarna eller patriarkatet kavlar upp ärmarna och jobbar på – dessa kvinnor är det feminismens främsta mål att splittra, krossa och kuva då de i bjärt kontrast visar att aktiv handling som egen fri agent trumfar martyriserande skuldkomplex och hat varje dag.
Den här länken till en gammal artikel kanske ger dig nya (?) tankar och insikter, utifall du inte redan läst den. Jag rekommenderar att du sparar den ifall den försvinner från nätet – vilket den lär göra om den får spridning.
[https://docs.google.com/file/d/0B3dD4VR6trTUMzYzZTExNmMtY2FlMC00MjlhLTg1ZjItYjFhNGMzMWNlMGIx/edit?hl=en&authkey=CN6ixb8C&pli=1]
Om du hellre söker på titel (eftersom länken ser ut som den gör…):
”Love Your Enemy? – the debate between heterosexual feminism and political lesbianism”
Kamratliga hälsningar,
Rikard, fd lärare
Ska läsa den vid tillfälle. Laddade ned både skrift och länkar.
Hej.
Se till att ha både skämskudde och en stadig grogg tillstädes.
Det är inget för svaga nerver, och då skojar jag inte. Detta är inte satir eller överdrifter utan autentiska texter.
Kamratliga hälsningar,
Rikard, fd lärare