Varför är det så svårt för folk att acceptera att demokratin inte ger en politisk majoritet automatisk rätt att ta för sig rätten att besluta i frågor som är medborgarnas egna?
Vi har till exempel lagar som stipulerar att man inte får köra bil så att andra skadas, samt att föraren vid varje tillfälle håller en hastighet som är väl avvägd till undvikande av olycka. Det är alltså onödigt klåfingrigt att ha hastighetsgränser över huvud taget. Händer det en olycka så har någon av de inblandade gjort fel, oavsett hastighet. Så enkelt är det.
Att dessutom lägga skattemedel på övervakning av medborgarna så att de inte bryter mot hastighetsgränser trots att de inte skadar någon är ju egentligen rent befängt. Det måste finnas vettigare användning för polisens resurser och skattemedlen.
Det finns andra exempel. Varför ska en kommun få bestämma vilken färg jag får ha på mitt hus? Har vi äganderätt eller inte? Om grannarna stör sig så är det enbart deras bekymmer. De ska inte ha rätt att göra det till mitt bekymmer.
Demokratin är inte tänkt att vara den bristande toleransens redskap. Tvärtom är den tänkt att vara den stora toleransens redskap för att underlätta samlevnad, självständighet, frihet och rättvisa. Att av bristande tolerans, avund eller andra egoistiska skäl plädera för inskränkningar av sina med-medborgares frihet gagnar varken frihet eller rättvisa.
Kan det vara så att människor som gjorts otrygga av demokratiskt valda politikers klåfingrighet hellre reagerar med att kräva mer ofrihet för alla, än att kräva frihet som inte alla vill ha eller för tillfället har möjlighet att utnyttja?