Frankrike och i än högre grad fransk politik är ett mysterium. Man skulle kunna dra till med att det är en rebus, inlindad i ett mysterium inneslutet ett enigma, med ett frågetecken på utsidan. En svart låda där man inte på förhand kan avgöra vad inmatade data ger för utfall, eftersom man inte vet vilka premisser inuti lådan som styr behandlingen av data.
För att ta några historiska exempel. I Frankrike genomförde man 1789 den på många sätt mest omtalade revolutionen i europeisk historia, och samtidigt den som haft djupast återverkningar i Europa. Jo, jag vet att den ryska är en stark konkurrent om titeln och i andra perspektiv kanske jag skulle välja den som nummer ett.
Den franska revolutionens folkliga resning mot centralstyre och en enväldig kungamakt och adelsprivilegier, samt utropande av republik, resulterade i att Napoleon Bonaparte utropade sig själv till kejsare. Hans centralstyrda envälde stuvade om i Europa och Nordafrika, men hans makt varade inte så länge. Revolutionen gav oss dock som bestående resultat en moderniserad borgerlig lagtext och det metriska systemet.
Nästa märkliga tilldragelse som jag noterat är en innan WWII i stort sett okänd officer vid namn Charles de Gaulle som under kriget med tillräcklig auktoritet för att påverka de allierades krigsplaner kunde utropa, ”Frankrike, det är jag!” Men efter kriget, när han av fransmännen beskylldes för enväldighet svarade ”Hur ska man kunna regera ett land som har 258 olika ostsorter?” Men det franska centralstyret, hårt knutet till Paris blev kvar.
Därefter har man haft en president som levde ett dubbelliv privat, men som vid sin begravningsceremoni representerades av två officiella familjer.
Nu har man Macron som president, en man som gift sig med sin lärare. En tjänsteman utan större politisk erfarenhet startade ett parti som skulle föra honom till presidentämbetet genom att splittra fransmännen och deras sympatier för de gamla partierna, och lyckades! Så nu är de splittrade. En storstadselit mot folket. En stormaktselit mot EU, som vill att EU, det ska vara Frankrike, ett centralstyrt elitens Frankrike.
För det ändamålet vill han rumstera om partigrupperna i eu-parlamentet, så att de som tillhör samma partigrupp som hans parti, en Marche, också styrs av hans parti. Detta vill han göra alldeles innan ett val där allt ändå kan komma att stuvas om av själva valresultatet.
Åter får man anledning att begrunda ordspråket, när en liten man kastar lång skugga, då är mörkret nära. Samtidigt måste man fråga sig, när fransmännen upprepade gånger gör sådana ansträngningar för att åstadkomma förändringar, varför får de ändå alltid samma gamla resultat?
Ödmjukt kanske man som svensk måste fråga sig om det finns något annat europeiskt land där folket drömmer om förändringar, men lika fullt får samma styre hur de än röstar?
Det går åt helvete i alla fall
För om man drömmer om Paris
hamnar man på någe vis
lik förbannat i Hudiksvall!
Länder som saknar kungar saknar en kontinuitet i ledarskiktet.
Som symbol är kungen ovärderlig.
Låt vårt kungahus ta över och styra Sverige. Hovstaten verkar vara den enda riktigt fungerande myndighet i Sverige. Kungen behöver endast köra sportbil och jaga kvinnor. Resten tar vi medborgare hand om. Alla som har ambition att bli politiker ska stoppas i tjära och rullas i dun.
Synd att Kungahuset har blivit så politiskt korrekta och köper alla korkade saker som klimatbluffen, stödjer skräporganisationer såsom WWF. Förr, då stod Kungahuset för sunt förnuft och kvalité. Men det eroderar nu med det nya samhällets intåg i den organisationen.
Kungahuset har socialisterna tagit i pant för att rasera Sverige.
Ibland skäms vi för hur utnyttjade Majestätet o Drottningen blir.
Socialist hövdingar får vi knappt kommentera men kungahuset går utmärkt att förnedra och håna.
Det svenska fallet för kungahuset började nog med olyckan i Kastrup 1947. Då blev kungahuset hotat med utplåning och Folke Bernadotte blev skjuten bara något år senare. Kronprinsens adjutant Wennerström blev spiondömd, fastän han troligen borde haft Nobels fredspris för sin insats i Cuba-konflikten. Enkammarriksdagen och medföljande förändringar som en ”konstitutionell monarki” blev underlag för en ”rullande” statskupp, enligt det som Gustav Petrén varnade för… Så resultatet, som ni konstaterar, blev en ”försvagad monarki”, men inte en demokrati.(Ett enkelt bevis på detta är att ”Sverige har inte ministerstyre”, så vad har vi då? Eller som en observatör konstaterade, att Sverige har små departement och stora myndigheter – vilket gör politiken till en fasad – för något annat.)
Det är roligt med ”folkets revolutioner”, för efter varje sådan införs ett terrorstyre. Fick någon av er läsa i skolan om den terror som rådde i Frankrike efter den Franska Revolutionen? Nä, jag tänkte väl det.
Jo, det fick vi och när de tröttnade på terrorstyret fick Nappe ställa allt i ordning. Lite förenklat.
Mats
Bra sammanfattning med få ord. Tack