Amerikanska presidenter möter en vördnad och underdånighet som är främmande för oss svenskar. Vi har i hundra år vant oss vid statsministrar som är som vanligt folk, mer eller mindre. I USA ses presidenten mer som en reinkarnation av grundlagsfäderna. Donald Trump har nyligen vittnat om att han inte har några vänner längre. Inte att ingen tycker om honom längre, men att ingen längre vågar vara som vanligt mot honom, ingen vågar vara uppriktig!
När Barack Obama blev president spreds en känsla av betydelse och upprättelse till svarta i USA. Förekomsten av en svart president tycktes diktera en sådan vördnad för alla svarta. Efter Obamas åtta år som privilegierad har dock känslan av att vara speciell tonat bort för många svarta i USA. De tycks inte förstå varför, men de känner saknad och frustration för att ruset inte varade längre och inte lämnade mer bestående spår. Lite som en åkattraktion på Liseberg eller Gröna Lund.
Detta är naturligtvis en poetisk beskrivning mer än en saklig av hur utvecklingen har varit i USA. Men jag tror den förmedlar en viss insikt i hur stämningslägena förändrats över drygt ett decennium. Här kan man också finna en delförklaring till upploppen och vreden mot Trump.
Det är han som varit president när snuttefilten ”favoriserad status” ryckts undan och folk (svarta) tvingats vakna ur dagdrömmandet. Nu är alla lika inför lagen igen, men det känns som rasism för dem som vant sig vid att känna sig favoriserade. Trump är inte ens ledsen för att drömmen tog slut. Då är det lätt att beskylla honom för att ha förstört drömmen.
Men det är lika intelligent som att försöka stoppa tiden. För sanningen är att det är tiden som passerat och Obamas tid som president var aldrig menad att vara för evigt.
Vissa ledare har haft förstånd, förmåga och en stab som stöttat för att genomföra en politik som lett till ett bättre samhälle. De måste också oförtröttligt upprepa sitt budskap och oppositionen måste bemöta och granska alla aspekter för alla berörda (eller inte berörda) medborgare, även om oppositionen egentligen stöder reformerna så ska ändå granskningen och oppositionsdebatten genomföras. Annars tystnar aldrig kritiken, debatten kör fast och parlamentet kan inte gå vidare med nya frågor.
Men det fungerar inte om debatten urartar till personangrepp, spårar ur, eller om media systematiskt tar ställning för ena sidan och sänker debattnivån till TV-reklamnivå.
Det är svårt att veta vad som egentligen händer i parlamenten idag, eftersom vi aldrig får någon hjälp att förstå eller kommentera de egentliga långsiktiga effekterna av politiken. Ändå är det bara oss det handlar om, vår ekonomi, eftersom det bara är de många små medborgarna i majoritet som i slutänden betalar allting med sitt arbete. Misstanken om att politikerna inte heller förstår och bara spelar med i ett elakt spel växer sig allt starkare. När allt som genomförs resolut i enighet är rent trams så försvårar parlamenten sitt egentliga arbete avsevärt. Kunskapen finns, varför används den inte?
Idag är möjligheterna att kommunicera med medborgarna större än någonsin, men har det någonsin fungerat sämre? Kärnfrågan är: vem kan man lita på?
För svensk del är politiken helt meningslös… då vi inte har ”Ministerstyre” – alltså inga ansvariga politiker. Men det tycks vara helt omöjligt att inse att så är fallet. Varför rösta? Så frågan blir då – Vem bestämmer i Sverige?
Hillarys mail granskades inte eftersom hon hittade på lite om Trump och Ryssland!
USAs demokrati är en skenföreställning. Presidentvalen brukar vara mycket smutsiga.
Obama fick Nobels fredspris och sedan stödde han upprorsmakarna i Libyen, Syrien och Egypten. Vi ser resultaten ännu idag med utdragna inbördeskrig i Libyen och Syrien. I Egypten tog militären makten vilket förhindrar inbördeskrig.
Nja, Obama och USA/ Nato bombade sönder Libyen och delvis Syrien för att möjliggöra för islamister att ta makten! Att Obama är en smygislamist är väl heller ingen nyhet frågan är vad ”Deep State” hade att vinna på att tillåta för Obama att bomba! Oljan är väl en orsak men hjälp till Israel för deras expansion av landet är väl en annan. Att Israel med sin apartheidpolitik och ”Lebensraum” har Nazi-Tyskland som förebild är väl solklar och en historiens ironi! Det skamliga är Sveriges, Norges och Danmarks stöd för bombningarna i Libyen och Syrien!
Kul att Donald Trump sade att enda orsaken till att USA härjade i mellanöstern är Israel.
Något folk förmodligen inte tänker på är att Israel och judar för det mesta tar part för andra mot kristna.
Kunde jag skulle jag riva ut ”obamaperioden” ur de amerikanska historieboken.
Med lite perspektiv, han lade grunden som marionett till den socialistiska förödelsen som vi tvingas uppleva idag.
Det är bara att önska att President Trump får fortsätta att rensa upp i träsket.
Det enda intryck jag får av Barack Obama är att han inte förstår någonting. Han bara säger saker som kan låta bra, och det är hur enkelt som helst. Han kan knappt säga en hel mening på en gång och han måste tänka efter ett par gånger innan han säger något.
En person sade, att det enda Barack Obama var skicklig på, var att läsa en teleprompter.
Den politik som berör oss i Sverige mest är den kommunala och den får vi inte veta någonting om då inte ens lokala tidningar verkar lägga någon större tid på att bevaka den. Det är till den kommunala politikens beslut våra skattepengar går till då väldigt få betalar statlig skatt.
Kommunpolitikerna kan inte göra så mycket då de är centralstyrda genom lagar. Oavsett vad invånarna vill ha och storlek på kommunen ska de alla uppfylla samma saker.
Politik är en totalt förlegad form av att organisera ett samhälle. Alla människor oavsett åsikter vill t.ex. ha en bra sjukvård. Den enkla uppgiften är då bara att finna bästa sättet att driva bra sjukvård. Det finns ingen politisk färg som sitter på en lösning till hur bra sjukvård bedrivs.
Eftersom vi alla har lite olika åsikter om vad som är bra sjukvård, låter vi det existera olika former av sjukvård.
Att ha en centraliserad och majoritetsstyrd sjukvård kommer alltid att innebära en dålig sjukvård.
Vi måste söka oss bort från politiska lösningar och finna ”medborgarlösningar”.
Vilket rimligen innebär mer lokalt styre och fler individuella val.
Politiken har som uppgift att prioritera fördelning av skattemedel. Gäller för staten, regionerna och kommunerna. Alla önskningar går aldrig att uppfylla. I årets förslag till statsbudget gjordes inga prioriteringar utan staten måste låna 105 miljarder kronor för att januaripartiernas önskemål ska uppfyllas. Rättsväsendet och försvaret var inte prioriterade.