På Öland har länsstyrelsen beslutat utdöma viten till några bönder för att de rubbat eller förstört stenmurar. Land Lantbruk har haft några artiklar om saken. Nu är det ingen brist på stenmurar på Öland. Tvärtom är nog Öland det svenska landskap som har flest stenmurar per kvadratmeter. Skulle man räkna ihop den yta stenmurarna tillsammans täcker, skulle de utgöra en ansenlig andel av landskapets areal.
Men stenmurar är generellt fridlysta, dels som kulturminne, dels som biotop för vissa arter som trivs i, vid och på murarna. Denna fridlysning är ett mycket sent påkommet påfund. På 1970-talet fick lantbrukare statsbidrag för att riva stenmurar, för att underlätta rationellt brukande av marken. Stenmurar är med andra ord ett mycket otidsenligt inslag i landskapsbilden. Om de förfäder som med handkraft släpade ihop dessa murar hade haft dagens möjligheter att befria sina åkrar från sten utan att bygga dessa odlingshinder hade de applåderat och jublat av glädje. Trots den moderna teknikens möjligheter att befria sig från åtminstone de mest besvärande murarna och odlingshindren, har folk som saknar förmåga att se lantbrukets villkor med lantbrukarens ögon bestämt att alla stenmurar är skyddade, av subjektiva nostalgiska, estetiska skäl och med missriktade biotopmotiv.
Länsstyrelsen har endast angett en enda paragraf för sitt beslut, MB 26 kap. 9§. Där står endast att myndighet har rätt att meddela förelägganden och förbud. Men där står också uttryckligen redan i andra stycket att ”Mer ingripande åtgärder [från myndighetens sida] än vad som behövs i det enskilda fallet får inte tillgripas.” Detta verkar man inte haft i åtanke när man beslutat om viten från 150.000 upp till 850.000 kronor i månaden för enskilda fall, enligt uppgifter i tidningen Land.
Alla myndigheter skall verka under lagarna. Det betyder bland annat att alla beslut med rättsverkan mot enskild, fysisk eller juridisk person eller grupper av personer, skall motiveras med hänvisning till en lagtext. I detta fall ska länsstyrelsen i klartext skriva ut vilka paragrafer markägarna förbrutit sig mot, samt i vilka paragrafer myndigheterna hämtar sin rätt att utdöma vitet. Det har man inte gjort. På det viset är myndighetens hantering av ärendena ett rättssövergrepp.
Här kan vi inte veta om vitet är utdömt mot bakgrund av MB 29 kap. 1§ om miljöbrott, med böter eller fängelse i högst två år i straffskalan. Om brottet bedömts som grovt, i vilket fall skalan är böter eller fängelse i minst sex månader och högst sex år. Det kanske är 2§ om brott mot områdesskydd, där straffskalan är böter eller fängelse i högst två år, myndigheten haft i åtanke. Vi vet inte, för myndigheten har inte redovisat det.
Ett vite är ett straff, ett slags skadestånd till staten, i detta fall kallat miljösanktionsavagift. Dessa regleras i MB 30 kap. och kan variera mellan 1000 kr och 1 miljon kr. Viten får inte utdömas om brottet medfört straff enligt MB 29 kap.
Rimligen borde myndigheten ha gjort en proportionalitetsbedömning av hur hårt ett straff skulle kunna bli med, med hänsyn tagen till bevisad skada, vid en domstolsprövning. Ett vite på 850.000 kr ligger nära den övre gränsen på 1 miljon. Här måste alltså skadan vara mycket omfattande och uppsåtet särskilt allvarligt. Länsstyrelsen redovisar dock att man motiverat beloppen med en uträkning av kostnaden för att återuppbygga de aktuella murarna.
Som tur är har den som ådömts ett vite rätt att få sin sak prövad i Mark- och miljödomstolen. Vitet kan alltså komma att omvandlas till ett frikännande, böter eller fängelse. I vilket fall får vite därefter inte uttagas för förseelsen.
Enligt tidningen är vitet dessutom löpande. Samma belopp om och om igen varje månad som muren inte återuppförs. Om vi jämför med andra grova brott, exempelvis våldtäkt, utdöms sällan skadestånd högre än 100.000 kr. Här jämförs alltså brottet att flytta lite sten på sin egen mark med åtta våldtäkter i månaden!
Myndigheten ska enligt MB 2 kap. 7§ göra en rimlighetsvärdering i sin handläggning. Verkar denna avvägning mellan olika brott vara rimlig och proportionerlig?
Om Sverige haft en riktig Grundlag med skydd för äganderätten och en Författningsdomstoll, hade förmodligen stora delar av Miljöbalken strukits. Det hade helt enkelt inte varit förenligt med grundlagen och skyddet av medborgarnas mänskliga rättigheter.
Ett liknande fall pågår i USA men har inte ännu nått sin final. De har andra lagar så jämförelse är inte hundraprocentigt möjlig. Men principfrågan rättsstater emellan kan jämföras. I det amerikanska fallet har familjen Sackett vunnit första ronden. Jag har tidigare skrivit om det här och här
Av principiellt intresse är också prof em Gunnar Bramstångs vittnesmål om offentlig rätt och myndigheters skydlighet att verka under under lagen. Detta har jag redovisat här, här och här.
RSS – inlägg
Upplös riksdagen, den omfattar 349 pajasar som överlåtit lagstiftningen till oavsättliga, skattefinansierade så kallade tjänstemän med privata agendor och tolkningar. Dom är inte ens folkva lda förtroendemän.
Det är betryggande att läsa hur Mats klär av parasiterna!
Jag håller med Hamlet, något är ruttet.
Ja, det känns ju betryggande att samhället satsar tid och energi på straffa de verkliga lagbrytarna (egensinniga markägare), istället för alla stackars inbrottstjuvar, ligister och dylikt som blev offer för en traumatisk bardom… (ironi).
Länsstyrelsen borde för det första inse VARFÖR det över huvud taget finns stenmurar och odlingsrösen i odlingslandskapet, nämligen för att kunna PLÖJA jorden med en PLOG. Plogen kan ju inte svänga runt stenarna på samma sätt som ett årder. Plogen ersatte ju successivt årdet som en del i den agrara revolutionen och då krävdes det helt enkelt att hindrande stenar plockades bort från åkern och lades då i åkerkanten som t.ex. stenmurar eller odlingsrösen.
Vi befinner oss alltså i den senare halvan av 1800-talet, då kanske 90 % av befolkningen fick sina huvudsakliga inkomster från jord och skogsbruk. En god spannmålsskörd låg då på ca 700-800 kg/ha och arbetsbehovet för denna skörd låg på ca 100-150 arbetstimmar/år.
Idag, ca 120-150 år senare, så har förhållandena ändrats radikalt. Endast några procent av befolkningen får sin huvudsakliga inkomst från jord och skogsbruk. En spannmålsskörd på 7 ton/ha är idag ingen märkvärdig skörd på en bra åkermark och det totala arbetsbehovet ligger på ca 2-4 tim/ha och år för denna skörd.
Det som var rationellt för 100-150 år sedan, är definitivt inte rationellt idag. Det gäller inte minst stenmurarna. Dagens traktordrivna maskiner kräver helt enkelt betydligt större fält och större öppningar än 1800-talets häst och oxdragna maskiner. Hindrande stenmurar måste därför kunna få plockas bort.
Det finns flera miljövinster med större fält, så som minskad markpackning (genom färre vändtegar och mindre transporter) , bättre infiltration ger mindre ytavrinning och mindre växtnäringsläckage. Dessutom minskar bränsleåtgången genom minskad körtid och minskad dragkraftbehov.
Summa summarum så skjuter samhället sig i foten genom denna rabiata syn på stenmurars bevarande i åkerlandskapet. Som skogsbrukare är jag innerligt tacksam att inte skogsstyrelsen har samma rabiata syn på stenmurar i skogsbruket (igenplanterade eller igenväxta åkrar) som länsstyrelsen.