Hur förstör man ett samhälle? Ett sätt är att beivra de små brotten men negligera de stora. När det blir viktigare för staten att uppfinna regler för reglernas egen skull och brottsubriceringar med ty åtföljande straffskalor för imaginära brott mot statens förordningar, än att söka reda på och ställa dem inför rätta som begår verkliga brott mot andra medborgare, då har man anträtt den väg där medborgarnas förtroende för sitt samhälle snabbt eroderar bort.
Den inom EU tidigare så hyllade subsidiaritetsprincipen, ett krångligt ord för något så enkelt som egenmakt, har försnillats. Frihet är en förutsättning för en god demokrati, inte hinder. Men för byråkraterna, politikerna och särintressena, den så kallade nomenklaturan, är frihet för medborgarna naturligtvis ett störningsmoment. Det spelar ingen roll om samhällsinstitutionen heter FN, EU, Riksdagen, Landstinget eller kommunen, när de börjar överpröva medborgarens rätt att fatta egna beslut, istället för att biträda densamme i skapandet av möjligheten till eget beslut, då har man frångått sin viktigaste uppgift. Då har man gett upp värnet om individens medorgerliga och civila rättigheter. I allt väsentligt har man avskaffat sitt eget existensberättigande.
Nu vill polisen öppna dörren för ytterligare övervakning via fartkamerorna, alla ska registreras och loggas. Alla små brott ska beivras. Någon gång ibland kanske man lyckas fåt fatt i någon riktig brottsling med hjälp av denna övervakning. Men i huvudsak låter man dem gå för att det är så jobbigt att få tag i dem. Det är farligt att konfrontera dem (man måste ju tänka på polisens arbetsmiljö också). Det är så svårt att få dem fällda i domstol. Särskilt om man har gjort ett dåligt utredningsarbete.
Men de skötsamma medborgarna ska plågas med fler regler, mer byråkrati, mindre egenmakt och mer övermakt. Det är knappt hundra år sedan svensk demokrati föddes, kommer den att överleva hundraårsdagen innan de stora protesterna tar fart?
RSS – inlägg