Do glaciers tell a true atmospheric CO2 story?
Z. Jaworowksi, T.V. Segalstad, N. Ono. Science 1991-08-19 i ett samarbete mellan norska Polarinstitutet och japanska Kaga I-Chome Itabashi-ku fann man komprometterande bevis för forskningsfusk, alternativt bias och politiskt inflytande över atmosfärsforskningen. Här följer en förenklad översättning av deras ”Abstract”.
Fram till 1985 visade de flesta studier av CO2 i isborrprover från glaciärer CO2-koncentrationer upp till 2450 ppm. Efter 1985 har nivåerna rapporterats som lägre och använts som bevis för AGW. Felen i dessa undersökningar är i samma storleksordning som den redovisade ökningen av CO2. Jaworowski och Segalstad påvisar att polarforskarna antagit att ingen flytande fas förekommer i isen, innesluten luft är yngre än isen själv på grund av gasutbyte, ingen förändring i innesluten lufts sammansättning.
Dessa antaganden har visats vara felaktiga. Fler än 20 fysisk-kemiska processer pågår i isen även ner till -70°C och de bidrar till förändringar av den kemiska sammansättningen i innesluten luft. Salthaltigt vatten förekommer i flytande form, lufttäta inneslutningar är vanliga i ismassorna. Den genomträngliga isen med kapillära egenskaper fungerar som en sil som fördelar beståndsdelar, isotoper och mikropartiklar i ismassan. 36-100% av proverna kontamineras med nyare eller dagens atmosfärssammansättning i fält eller vid laboratorieundersökningarna.
Värdet 290 ppm som vanligtvis accepterats från glaciärstudier för preindustriell CO2-nivå, har uppenbarligen tillkommit via; ogiltiga antaganden, oredovisade processer i ismassan, artefakter (synvillor) i ismassan, och godtyckliga uteslutningar av höga mätvärden. Till dags dato [1991] har glaciologiska studier inte förmått redovisa tillförlitliga rekonstruktioner av vare sig CO2-nivåer eller förindustriella och äldre atmosfärssammansättningar eller paleoklimat. Istället har dessa studier lett till en bred acceptans av den falska dogmen om människoskapad klimatuppvärmning. Denna dogm kan få oerhört negativ inverkan på vår gemensamma framtid.
Så spådde de alltså 1991. Hur har det då blivit? Man kan väl lugnt (eller upprört) påstå att de fick rätt med råge. Hysterin hos alarmisterna överträffas endast av deras vägran att söka sanning och fakta om klimatet.
Tack Mats för denna kortfattade sammanfattning.
Det finns annat som vittnar om dåtida luftinnehåll: Blads klyvöppningar.
Enligt Beck, Jaworowski, Knouwenberg m. fl. visar årsringar i träd, växters klyvöppningar samt kemiska analyser av gamla växter växlande CO2-halter runt 300-400 ppm under värmeperioder mellan istider – precis som under nuvarande. Mätta halter kring 280 ppm i borrprover visar fel, eftersom CO2-molekylen vandrar i isen och bildar föreningar med andra ämnen – precis som studien från 1991 visar. Halten växlar i tid och rum beroende på växlande omständigheter.
DET FINNS ALLTSÅ INGEN RAK, OBRUTEN CO2-ÖKNING FRÅN SLUTET AV 1800-TALET OCH FRAMÅT.
Rapporter av Z. Jaworowski och E. Beck har ifrågasatts av F. Engelbeen, en som han själv säger ”responsible skeptic”.
http://www.ferdinand-engelbeen.be/klimaat/jaworowski.html
http://www.ferdinand-engelbeen.be/klimaat/climate.html
Med vänlig hälsning
Anders Rasmusson
Jo, även de som kallar sig ansvarsfulla skeptiker säger sig alltid hitta fel i skeptikernas arbete och därmed anser hela alarmistkollektivet att de ostört kan larma vidare.
Det finns fler än Jaworowski som hittat fel i utvärderingen av isprover.
Man kan kritisera Becks sammanställning för att en del av de som mätte CO2 kanske gjorde det på olämpliga platser. Men på samma sätt kan man kritisera valet av Mauna Loa som enda mätpunkt. Man defintivt kritsera förfarandet att splicea ihop Mauna Loa med Siple. Det är rent forskningsfusk.
Ed Berry har med IPCCs egna siffror visat att antropogen CO2 omöjligt kan ha en mätbar effekt på ökningen av CO2.
Med mera.