CAP jordbruk IPCC globalisering

Jag har läst ett ovanligt alster i bokfloden. Thomas Gunnarsson, som ibland kommenterar här på Frihetsportalen har skrivit Jordbruk – Delete. Thomas är före detta bonde, numera pensionär. I ungdomen jobbade han även på jordbruk utomlands.

För att förstå boken måste man redan vara ganska väl påläst om jordbruk och jordbrukspolitik. Thomas ger ändå några glimtar av insyn som även den oinsatte kan förstå. Han påpekar i förordet att även de som är verksamma i branschen ofta är så arbetstyngda av dålig lönsamhet att de inte orkar och hinner sätta sig in i den politik som styr branschen. Det är kanske det viktigaste generella påpekande man kan göra om jordbrukets situation. Den psykiska stressen är (avsiktligt?) så stor att gräsrötterna i branschen förhindras lägga sig i sina egna angelägenheter.

Thomas ger exemplet att under 1800-talet ökade Sveriges åkerareal från 850.000 hektar till 2.574.000 ha. Gott och väl en tredubbling alltså. Det var mycket ängsmarker, betesmarker och även mossjordar som togs i bruk, även sjösänkningar var vanligt. Om man dessutom har i minnet att den svenska skogen nästan var utrotad till följd av behoven av träkol i stålindustrin och ökad efterfrågan i sågverk och massaindustri, förstår man att 1800-talet innebar en enorm omdaning av den svenska naturens ekologi. En ekologi som under 1900-talet tagit en helt annan väg, främst på grund av andra ekonomiska incitament, även om politiker och naturvårdsföreningar gärna vill ha hela äran.

Trots arealökningen blev jordbruket på grund av mekanisering snabbt överbefolkat. Industrialiseringen drog därför mycket folk till bruksorter och städer. Sedan 60 år tillbaka är urbaniseringen till större städer även frikopplad från industrins utveckling. Thomas träffar något väsentligt i samhällets utveckling när han citerar bondeledaren Anders Kilian Larssons novell Förr och Nu, från 1920-talet. Det demokratiska samhällsskick som under krigsårens sjudande reformiver genomfördes i de flesta länder, hotas nu mångenstädes av reaktion. Fascister och kommunister, vinka med diktatur och vilja slå den nyvunna folkfriheten i bojor.

Antitrustlagar och monopolförbud till trots var det precis vad som skedde i form av mer eller mindre uttalad och beordrad korporativism när staten lierade sig med de ledande storföretagen i korporativistisk anda. Detta skedde inte minst i Sverige. Korporativism, är som Benito Mussolini beskrev det i Fascismens doktrin, återgiven i boken, fascismens utveckling av den fallerade socialismen. För fascismen är staten allt, individen inget. Individens uppgift är att fullända staten. Skillnaden mot socialismen är kanske främst hastigheten i omvälvningen och till viss del i retoriken.

Socialismen är inte lika direkt i sin självförhärligande dogmatism. Man använder istället eufemismer och nyspråksord för att smyga fram sin agenda. I Sverige exemplifierat av ord som allemansrätt och funktionssocialism. Med kvarnlagen 1930 och mejerimonopolet 1932 blev det liberalerna som med RLFs goda minne satte korporativismens nosring på svenskt jordbruk. Sedan dess har socialdemokraterna till största del styrt landet och när de inte gjort det har borgerliga konstellationer inte ändrat något väsentligt i jordbrukspolitiken. Den socialistiska toppstyrningen har varit monumental.

När staten och kapitalet går samman, oavsett det sker frivilligt eller genom tvång, för att genomföra korporativismen blir det mycket snålt med frihet för individen. USA var först med att ge juridisk person, företag, samma rättigheter som fysisk person, men inte samma skyldigheter. En väsentlig skillnad som jag påtalat flera gånger, i synnerhet angående äganderätt till mark, är att juridiska personer inte kan dö en naturlig död av hög ålder. Det ägande som är undandraget de fysiska personernas sfär, blir vanligen kvar i de juridiska personernas sfär i evighet. Ett annat och ett av de värsta politiska besluten är att ge industrin rätt att patentera genetisk kod. Det bokstavligt talat stjäl det sista av jordbrukets självständighet och rätten till sin egen verksamhet.

Mekaniseringen av jordbruket under 1800-talet var en viktig faktor som flyttade makt över jordbruket till industrin, de som tillverkade redskapen som användes i jordbruket, både på marken och exempelvis i kvarnar, frörenserier och mejerier. Den största förändringen var dock sannolikt produkten som kommer ur Haber-Bosch metoden. Det vill säga det som kallas konstgödsel eller handelsgödsel. Även den demografiska förändringen, att människorna som skulle rösta i de nya demokratierna inte längre var verksamma i jordbruket utan i industrier, skulle få betydelse.

Undan för undan har mekaniseringen tvingat fram större och större gårdar för (nästan) bevarad lönsamhet. Det går inte heller att avstå mekanisering helt, eftersom skatter, avgifter och andra kostnader inte kan betalas med enbart självhushåll. Intäkterna från avsalu blir för låga i kokurrensen med stordriften. I samma takt har alltså jordbruket påtagit sig hela risken för årsmånsvariationerna och andra risker inom näringen. Därmed har industrin på båda sidor om jordbruket kunnat behålla sina marginaler.

Internationellt har det också förekommit ”jordbrukskriser”. Missväxt, och överskott har omväxlande präglat en stor del av 1900-talet. En så osäker situation är oacceptabel för dem som kräver garanterad avkastning på sitt kapital. Bönder har i alla tider vetat att ”inte lägga alla ägg i en korg”. Årsmånen är en ständigt närvarande realitet. För att slippa dela den olägenheten med bönderna krävde stora amerikanska företag internationella handelsavtal kring jordbruksprodukter. Det blev CAP.

Nu lämnar jag min personliga tolkning av Thomas Gunnarssons bok och går direkt till dagsaktuella händelser. CAP finns fortfarande och omförhandlas regelbundet. I vissa andra länder har storleksrationaliseringen inte gått lika fort som i Sverige och USA. Det gäller stora delar av Latinamerika, men även ett så stort europeiskt jordbruksland som Frankrike.

I dessa länder har en småbrukarorganisation som heter La Via Campesina rönt större intresse än här i Sverige. De protesterade nyligen i Bryssel mot vad som väntas komma av nya CAP. Tyvärr har de inte alla parametrar klart för sig. De vill avskaffa kapitalismen. De protesterar mot de stora bolagen och globaliseringen, samtidigt som de kräver åtgärder mot klimatförändringarna. De ser inte att det är globaliseringsföretagen som också driver på för klimatpolitiken, eftersom det gynnar deras globaliseringsagenda. Så lyckas ånyo även goda föresatser i bondeleden lägga krokben för den egna verksamheten. För det lär knappast bli så att småbönderna i Campesina kan stoppa CAP och därmed sätta käppar i hjulen för globaliseringen och klimatpolitiken.

Nåväl, för den som vill fördjupa sig i Thomas Gunnarssons redovisning av jordbrukspolitiken, köp boken, läs den, det är den värd.

Det här inlägget postades i Äganderätt, Frihet och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

104 svar på CAP jordbruk IPCC globalisering

  1. Jan Andersson skriver:

    Högst trovärdigt och intressant, även om böndernas lönsamhetsproblem och dagliga slit delas av många småföretagare i traditionella branscher. Jag känner många i pensionsåldern eller långt över som fortfarande försöker hålla igång trots bristande hälsa och ett allt mer obegripligt och arbetskrävande regelverk.

    Under den trehundraåriga järnbruksepoken behövdes träkol i stora mängder. Tillståndsgivningen var redan från början hårt styrd av Kungen genom Järnkontoret i Stockholm. Järnframställningen behövde träkol till två produktionssteg; dels att utvinna tackjärn ur berget, dels att smida tackjärnet till användbart stål.

    För att spara skog utfärdade Kunden en förordning att det tvunget måste vara två mil mellan tackjärnshyttorna och smideshyttorna. Därför låg (ligger) stålverkaren i Värmland fortfarande i en vid ring runt gruvorna i Persberg: Hagfors, Munkfors, Degerfors, plus otaliga nedlagda.

    När masugnarna kom behövdes ännu mer träkol eftersom de kördes kontinuerligt i månader, i princip så länge man hade kol tillgängligt. Man behöver inte så mycket fantasi för att inse att det fanns kolmilor överallt i dessa trakter och att röken och oset från dem syntes och kändes i näsan hos alla som färdades efter landsvägarna på den tiden. För många små hemmansägare var också intäkterna från kolet det enda sättet att tjäna kontanta pengar.

    Kanske ny åkermark även uppstod på platser som helt kalhuggits under denna tid?

  2. Dandersan skriver:

    Tack för tipset.
    Jordbrukets utveckling gick hand i hand med en stor befolkningsutveckling, fler överlevde och behövde försörjning.

  3. Göran skriver:

    Jag tänker lite på att det idag talas om att vi ska köpa närproducerad mat. I Värmland finns inget slakteri. Hur blir en kossa utanför Hagfors närproducerad?

    • Mats Jangdal skriver:

      Finns det inte ens något gårdsslakteri längre?

      • Thomas Gunnarson skriver:

        Kräv att Besiktningsbyrån återinförs!!

        • Mats Jangdal skriver:

          Det kan väl inte behövas när kunderna är förbjudna att köpa?

          • Thomas Gunnarson skriver:

            när slaktkroppen är besiktigad måste väl det vara fritt att handla…

            • Mats Jangdal skriver:

              Tänker vi på samma Besiktningsbyrå?

              • Thomas Gunnarson skriver:

                Vet inte, en kompis som är vet, kallar det Byråbesiktning…

                • Mats Jangdal skriver:

                  Det fanns en gång en byrå som besiktade prostituerade med avseende på könssjukdomar.
                  Han kanske menar att byråkraterna är prostituerade?

    • Jan Andersson skriver:

      Har inte August Larsson i Råda (Hemgården) sitt slakteri kvar?

    • Jonas skriver:

      Visst finns det slakteri. Elsa Lund Magnussen I Lindås och Adam Slottner i Vike som . exempel. Fast visst borde det vara fler.

  4. Samuel af Ugglas skriver:

    Har beställt boken. Mycket intressant av en enda anledning, finns det någon trovärdig person som genomskådat hur socialisterna med hjälp av horder av pålitliga tjänstemän på alla Sveriges förvaltningsnivåer inklusive läroanstalter som helt obehindrat kunnat tvingat landsbygdsbefolkningen i “knä” utan att i princip spilla en droppe blod. Resultatet har vi bevittnat sedan länge, hur produktionsapparaten för vår försörjning sakta men säkert förringats och nu kommit till det stadiet att kostnaderna för att återställa den till landets egen försörjning av livsmedel kan ifrågasättas. Vi läser sällan hur läroanstalterna indoktrinerar blivande lantbrukare, är det “Gretanonsens” eller är det den äldre generationens kunskaper och visdom som skall få oss att överleva?
    Tack till Thomas och Mats för att ni bidrager till öppna folks ögon under den pågående “LIVSMEDELSRANSONERINGEN”.

  5. Pelle Båth skriver:

    Jag blir lika förvånad varje gång jag ser en notis i tidningen om att:
    ”Nu har Arla beslutat att höja mjölkböndernas ersättning….”

    Kan man komma närmre kommunism?

    • Thomas Gunnarson skriver:

      Kooperativ fungerar bara så länge alla kooperatörerna känner varandra rent personligen… Sedan spårar det ur.

  6. Thomas Gunnarson skriver:

    Trevligt att en recension av min bok blir så träffande angående min ambition. Jag har försökt att begränsa mig något, till Via Campesina där jag varit med i den svenska delen sedan -97, men den amerikanska varianten har jag bara nått via Mark Ritiche och IATP. Han är en enormt driftig människa som tidigt insåg jordbrukets förändring i USA och har blivit alldeles för litet uppmärksammad! För svensk del tycker jag att Torsten Nothins böcker “Från Branting till Erlander” och “Svenskar under ämbetsmän och fogdevälde” avslöjar just vad som hände i Sverige under 1930-40-talen… (En gång när jordbruksministern Karl-Erik Olsson mötte den amerikanske “småbrukarhövdingen”, som då var medlem i Via Campesina, så kommenterade Olsson “att småbruket knappast hade någon framtid”… Han tyckte då att hans 60-kors mjölkproduktion var en stordrift, men hade noll koll på “småbrukarhövdingen” Christiesens 800 hektar under plog…. så vad som är smått och vad som är stort kan skilja sig åt. Det handlar om människans frihet och rätten till sitt arbete resultat.)

  7. Åke Sundström skriver:

    Man får inte så många besked om av vad som bör göras, varken i recensionen eller i Thomas egna kommentarer. Är inte det en förutsättning för ett meningsfullt samtal?

    • Mats Jangdal skriver:

      För min egen del är det tre åtgärder som måste på plats. Förbjud markägande för juridiska personer, förbjud patent på genetiskt material, skrota jordbrukspolitiken (låt bönderna verka fritt på marknaden).
      Det kommer inte att lösa allt över natt, men förhoppningsvis på sikt.

      • Samuel af Ugglas skriver:

        Vet inte om jag håller med Dig i allt Mats,
        Socialisterna inbillar befolkningen att de avskaffat fideikommissen.
        De har de ju princip ångrat och erkänt, några stycken har ju till och med blivit ”benådade”. Men vad är juridiska personers ägande?
        Kan rekommendera att man läser ”Resa i tysta rum” av Per Wästberg, Anita Theorell & Hans Hammarskiöld. Kulturmarxisters erkannerliga tillkortakommande vilket man utan omsvep erkänner, i boken.

      • Åke Sundström skriver:

        Skrev ett inlägg, men missade tydligen att posta det på rätt sätt. Håller förstås med om huvudsaken, att skrota jordbrukspolitiken, men inte om dina i mitt tycke anti-libertarianska propåer om att förbjuda bolag att äga jordbruksmark och uppfinnare från att patentera genetiskt material. Men du har kanske argument som jag själv aldrig hört talas om.

        • Mats Jangdal skriver:

          Missade du i artikeln att jag skrivit att bolagen (juridiska personer) aldrig dör? Mark som de äger kommer aldrig ut på marknaden igen för fysiska personer att köpa.

          Med patent, som ja jag ogillar öht. men särskilt immateriella sådana. Det har jag nämnt flera gånger. När det patent på genetsikt material är det så idag att bönder kan inte med säkerhet använda utsäde från den egna skörden. för det kan finnas patenterade gener i det materialet. Det har redan vrit rättsfall där det stått bonden dyrt. Även där genetisk kod “rymt” och tagit sig in hos bönder som inte vill ha den. Då har ändå bonden fått betala. Rent svindleri!

          Sedan struntar jag i etiketter och har inget behov av att kalla mig libertarian eller något annat speciellt ideologiskt. Jag vill sätta människor, individer, före system, ideologier, företag, mm.

          • Göran skriver:

            Mats! Du får skriva en artikel om hur du har tänkt dig med att juridisk person inte skulle kunna få äga mark.

            Ett företag borde kunna få äga den mark den har sin verksamhet på. Eller tänker du på skogsmark eller liknande.

            Som sagt. Svara inte här och skriv en artikel. Det låter intressant, speciellt med tanke på hur en överlåtelse ska kunna ske när mark upphör att ha en ägare, dvs. när sker det?

            En person som idag äger mark, kan dö, men marken kan i princip stå kvar som ägd av dödsboet och det kan teoretisk leva hur länge som helst. Hur friges marken i ett sådant exempel?

          • Åke Sundström skriver:

            DET var en intressant nyhet – att du inte vill kalla dig libertarian, trots att detta är den mest frihetsliga ideologin, den som förordar precis det du nämner: att sätta individen före system, företag mm. Men givetvis måste det vara tillåtet att, som du här gör, diskutera den konkreta innebörden av olika ekonomiska system. Och gener “på rymmen” är förstås en knepig juridisk fråga, där lagstiftarna inte tycks ha hängt med i svängarna.

            Men hur kan du påstår du att företag aldrig dör? Det sker ju dagligen och stundligen, via konkurser t ex. Blir inte deras mark till salu då?

            Jag tror att vi båda är övertygande om att enskilda brukare är bättre ägare av jordbruk än aktiebolag, i ett land av Sveriges karaktär och geografi. Modet att sätta sig själv på bolag ofta har oftast skatterättsliga grunder. I liberala eller libertarianska samhällen finns inga skattesmitaranomalier av detta slag, medan sådana är närmast oundvikliga i socialistiska länder, som dagens Sverige.

            • Mats Jangdal skriver:

              Som sagt inte intresserad av etiketter. Libertarianer stirrar sig allt för ofta blinda på företagens frihet. Det vi kan kalla kapitalism.
              Jag vill se individernas frihet i första rummet. Då är marknadsekonomi ett uttryck som stämmer bättre.
              Det är mot den skillnaden i defnitioner jag inte kunnat läsa Ayn Rand, för hon beskriver människorna så stereotypt, fascistiskt föraktfullt. Jag brukar kalla dem randinistas, lika fanatiska som de kommunistiska sandinistas.

              Läsa noga vad jag skrivit! Företag dör, men företagens egendom, som mark, övertas bara av ett annat företag. Marken kommer aldrig (nästan) tillbaka i händerna på en människa av kött och blod.

              Frågan om ägandeformer är mycket större än bara frågan om jord och industrier. I grunden har den frågan även betydelse för synen både på familjen och individen. Men det kanske vi tar en annan gång.

        • Thomas Gunnarson skriver:

          Att “bolagsvärlden” skulle vara en frihetsvariant tycker jag verkar rent korkat. Det är en ren fascistkonstruktion…
          Och när den tolkning av “patent på liv” som utvecklats och som styrts av juridiken enligt fascistmodell kallas liberal/libertariansk så har man snurrat till det ordentligt… man har då missuppfattat vad som är en mänsklig frihet och blivit den fascistiska propagandans offer.

          • Thomas Gunnarson skriver:

            Att sedan de ideologier som uppstod på 1800-talet, som religiösa vantolkningar, allt från fascismen till kommunismen och numera då fascistiska omtolkningar som libertariansk randism eller nåt (Greenspan) gör inte saken bättre… skippa ideologierna och tänk på människan som en biologisk varelse med känslor och intellekt. Sociala behov och fysiska behov – som livsmedel.

          • Mats Jangdal skriver:

            En del bolagskonstruktioner är som du skriver fascistkonstruktioner, skapade för att undvika personligt ansvar.

          • Anders Rydén skriver:

            Det komiska är att vi har hamnat i en situation där markägaren inte äger sina produktionsmedel fullt ut.
            Eller hur ser ni på dagens situation?

            • Mats Jangdal skriver:

              Visst är det så, med allt från minerallagen till kravet på licens för att få sälja hö.

            • Thomas Gunnarson skriver:

              När jag började som mjölkproducent 1981, så gav jag 6500 kr i snitt för korna. Det torde innebära 65 000 kr per ko idag, men priset är fortfarande 6500 kr… Enda sättet att driva produktionen vidare blir då via hot och skuld. Myndigheter och bankers verksamhet. Hur länge går det?

              • Åke Sundström skriver:

                Men hur blind kan du vara? Inser du inte att småböndernas problem är en följd av dels EU:s jordbrukspolitik, som gynnar de stora enheterna/ spannmålssektorn och missgynnar animalisesektorn, dels också de höga svenska skatterna på bl a diesel och andra insatsvaror?

                • Thomas Gunnarson skriver:

                  Som sagt… de amerikanska bolagens fascistiska ambitioner sammanföll med den svenska socialdemokratin (och andra partiers) “folkhemsambitioner”… Loppet var kört redan 1945. EU försökte hålla emot fram till slutet på 1980-talet, men med de politiska ambitionerna som bl.a. Sverige hade i Europa så kunde inte EU stå emot trycket från bolagsvärlden. Det EU vi har idag är inte det som var på 1980-talet. Dieselskatter och annat har inget att göra med småjordbruket utan är unikt svenskt självmål genom en extrem mekanisering…

    • Samuel af Ugglas skriver:

      Oj Åke, Du ger oss inspiration som vanligt. Toppen, tack för det!!!
      Här är mina bud.
      1. Ge fastighetsägaren tillbaka rätten till sin egendom. Alla som påstår att den har dom redan ljuger. Se RF Kap 2 § 15 sista stycket om det är någon som tvivlar. Socialisterna far redan runt i Svea Rike och konfiskerar egendom på löpande band. Var dag året runt.
      2. Inskränk politiker och tjänstemännens rätt bestämma priset på insatsvarorna i produktionen (speciellt livsmedelsdo). Världsmarknadspriset på livsmedelsprodukter kan vi inte påverka i dagsläget vad jag vet och den ökänd svenska neutraliteten kan vi knappast heller åberopa nästa gång, om det skulle bli aktuellt.
      3. Vi måste kräva att GRUNDLAGEN ändras så att befolkningen bestämmer över beskattningsrätten och inte korrumperade socialistiska politiker. Min granne kan gärna få plundra (med röstsedelns hjälp) mig på skatter bara inte politiker får parasitera.
      4. Avskaffa alla bostadsrättsföreningar, de är rena missfoster. Vi har ju ingen fungerande hyresmarknad.
      Drömmar kostar inget som bekant men kanske väl värda att kämpa för.

      • Åke Sundström skriver:

        Instämmer i alla din fyra punkter, som du säkert anat. Äganderätten är marknadsekonomin kärna, när den inskränks eller avskaffas är Orwellstaten ett halvt eller helt faktum. Och detsamma händer när fria avtal mellan köpare och säljare ersätts av politiska diktat, av karteller eller av internationella avtal.

        Vad bostadsrättsformen beträffar lutar jag, som tydligen även, åt att den inte överlever på en fri marknad (redan nu början ägarlägenheter blir mer populära). Den borgerliga “frihetsreformen” att sälja ut hyreslägenheter till de boende, hör till den mest godtyckliga omfördelning av egendom vi upplevt sett sedan drottning Kristina. Ren konfiskation, liksom också hyresregleringen!

        Carl Bildt och hans medförsnillare valde denna metod av egoistiska skäl, för att slippa avveckla den katastrofala hyresregleringen, den som framför allt gynnat moderaternas kärnväljare i Stockholms innerstad. Nu fick dessa i stället något ännu bättre: en chans att förvärva privat och kommunal egendom till reapris, ett cyniskt hån mot kommunallagens bestämmelse om likabehandling. Utan protester från demokratins förmenta vakthundar, pressen och kunskapseliten, i detta fall statsvetare, jurister och ekonomer.

        Svårast av allt blir att återinföra en fungerande demokrati – medborgarmakt som ersättning för dagens faktiska politikerdiktatur. Men detta har redan tidigare berörts i ganska många “trådar”.

      • Göran skriver:

        Vill vi få en fungerande bostadsmarknad, då ska vi inte ha några regleringar på hur ägandet av en fastighet ska delas upp. Vill folk bo som i en bostadsrättsförening ska de få göra det.

        Det som behövs är att det får komma till en massa andra formera av bostadsägande och bostadsboende. Hur de ska se ut får var och en bestämma själv.

        I Storbritannien har de, t.ex., en bostadsform som kallas för (fritt översatt) “hus med flera boende”. Det är i princip en lägenhet som flera bor i, men den är speciellt byggd för att inhysa flera boenden. Att bo så i Storbritannien är speciellt vanligt för folk i början på sin karriär, singlar innan de skaffar familj, gästarbetare, studenter, folk med lägre inkomster.

        I Storbritannien kan en fastighet vara uppdelad i flera fastigheter. T.ex. kan varje våning vara en fastighet i sig.

        Trots att de politiskt påstås vara bostadsbrist i Storbritannien med ett behov att bygga runt 160.000 lägenheter per år, kan du fixa en lägenhet över dagen i Storbritannien.

        Men, det sker inskränkningar hela tiden, speciellt påhejade från vänsterfolk, Labour Party och även EU, som sakta kommer att göra bostadsmarknaden dysfunktionell.

        Bostadsmarknaden i Sverige går att fixa så att den blir marknadsstyrd, men det är en process som skulle ta minst 40 år att genomföra. Med andra ord kommer det aldrig att ske. Det kommer bara att bli sämre.

        • Åke Sundström skriver:

          Ett sidospår, så låt mig bara påminna om att du har fel i sista stycket. Det tar ingalunda 40 år att återinföra marknadshyror. När beslutet tas rasar brf-priserna, samma dag. Och hyran för Carl Bildt och andra Östermalmshyresgäster höjs med ca 30 procent, knappast mycket mer än så.

          Sannolikt kommer det att införas övergångsregler som sätter ett övre tak på hur mycket hyrorna får höjas under de första fem eller tio åren. Men riksdagen lär inte sätta några gränser för hur mycket billigare bostadsrätterna får bli, och därmed kommer bostadspriserna i våra tre storstäder att radikalt förändras från dag ett.

        • Mats Jangdal skriver:

          Även i Sverige har vi numera tredimensionella fastigheter.
          https://www.lantmateriet.se/sv/Fastigheter/Andra-fastighet/Tredimensionell-fastighetsindelning/

          Håller med Åke, ett avskaffande av hyresregleringen kan göras snabbt. Det ska inte behöva ta mer än ett år för den regering som bestämt sig.

          • Åke Sundström skriver:

            Tack Mats, och låt oss inte glömma att Tage Erlander hedersamt nog bestämde sig redan 1957. Men han valde att backa sedan Bertil Ohlin (han av alla!) satte sig på tvären, trots att han i sak instämde. Men han trodde (eller intalades) att hans parti skulle vinna på att säga nej. Detta är ett av de allra dyraste besluten och felstegen i vår svenska efterkrigshistoria. Och slutet på folkpartiet som ett liberalt språkrör. Inte heller (den initiale) hulken Bengt Westerberg lyckades reparera den skadan.

            Ingen sann liberal borde kunna rösta på det partiet, den saken är nog oomtvistat i detta forum.

            • Thomas Gunnarson skriver:

              Torsten Nothin skriver litet om detta i sin bok: Från Branting till Elander, på ett sätt som är mer avslöjande än vad man troligen gillade…

              • Åke Sundström skriver:

                Men Ohlins fadäs handlade ju inte om ideologi, utan om ett skamlöst taktiserande, på tvärs mot folkpartiets förment liberala politik. Och ett svek som även moderaternas senare gjort sig skyldiga till för att värna ett särintresse, partiets stödgrupper på Östermalm. Även det på tvärs mot partiets principiella hållning,

    • Thomas Gunnarson skriver:

      Ja, alltså, Via Campesina (främst franska och italienska bönder på 1980-talet som då hette CPE) drog upp vissa grunder. Food Sovereingty. Vilket i stort sett blir en norsk jordbrukspolitik… Alltså, en lokal anpassning.. De tankar som idag styr global jordbrukspolitik måste betraktas som helt förlegade, särskilt om grand solar minimum blir/är en verklighet nu, just nu. För svensk del torde det bli en katastrof då vi möjligen kan åstadkomma en kost för hela befolkningen – korngröt. Resten blir rena lyxen.. men det är under förutsättningen att allt annat funkar som det skall.

    • Thomas Gunnarson skriver:

      Man kan utveckla tanken och diskussionen på flera sätt. Att den urbana befolkningen altid haft den rurala befolkningen i tvångssituationer sedan jordbruket uppfanns har väl alla varit medvetna om…men under senare år har en ny situation uppstått, då konflikten mellan stad och landsbygd ändå tidigare gick att balansera då landsbygdens befolkning varit mycket större än stadsbefolkningen. Men så är det inte längre… Idag är den urbana befolkningen större än landsbygdsbefolkningen – globalt – och städernas befolkning kan nu inte längre belasta landsbygden med mer pålagor utan att det slår tillbaka på ett sätt som var omöjligt tidigare. Därmed är en flykt från landsbygden en klar realitet – över hela planeten. Att en stadsmajoritet nu inte kan parasitera på en landsbygdsminioritet torde vara en ny politisk upptäckt, som ännu inte satt sig i allmänhetens medvetande…

    • Thomas Gunnarson skriver:

      Vad bör göras? Eftersom man fullständigt bortsett från jordbrukets funktioner i västvärldens samhälle har bolagen, dessa “juridiska spöken”, tagit över medborgarnas öden och har enbart vinsten, det egna bolagets vinst, inför ögonen. Medan medborgarnas krav på mat, livsmedel som det kallas på svenska, blivit de alltmer maktlösa politikernas problem. Därmed är inte livsmedelsförsörjningen en politisk möjlighet utan ett politiskt offer (vem vill vara jordbruksminister?). Livsmedelsförsörjningen blir då en del i den ekonomiska bolagsvärlden som nu svajar sedan krisen startade -08. De krav som man borde ställt på politiken inom EU, enligt de tankar som Helmut Kohl och andra erfarna politiker hade – om ett överskott i europeiskt jordbruk som ett behagligt “problem” – försvann med Helmut Kohl och den ekonomiska krisen -08… Idag står vi inför samma problem i europeiskt lantbruk som man hade efter krigsslutet 1945, (och runt 1870) alltså en snabb urbanisering och en okunnig befolkning som anser att “mat är en rättighet”… Alla politiska tankar står möjligen inför en ny verklighet där inga principer är heliga..

      • Göran skriver:

        Det som behöver göras är att i första hand avskaffa alla former att skatt på matproduktion. Sedan måste alla löjliga regleringar bort. Slakt och styckning ska tillåtas på alla köttproducerande bondgårdar och bonden ska kunna sälja direkt från gården till konsument.

        Lika gäller med mejeriprodukter. De ska kunna tillverkas och säljas direkt från bondgården. Opastöriserad mjölk ska tillåtas.

        Kontroll av hygien på bondgården ska ske av konsumenten eller något organ som konsumenten utser. Bondgården måste vara transparent. Sköter sig inte bonden, så riskerar denne att bli av med alla sina kunder. Det är en form av reglering och är den enda som behövs.

        Vi måste ha en vetenskaplig diskussion om vad mat är till för. Ska den ge oss näring och energi eller bara vara en lustfylld tillställning? Idag är minst 90 % av matkonsumtion vara en lustfylld tillställning. Börjar vi titta på näring borde var en en förstå att det är värt att betala mer för maten. Vad är det för mening med att äta sekund mat och sedan kompensera det med besök hos doktorn, medicin och kosttillskott; vad blir billigast i längden?

        Dessutom kan vi börja fråga oss vad ett kilo kött skulle kosta om 100 % konsumerades i stället för att 33 % slängs bort idag på grund av löjliga regler om förbrukningsdatum.

        Vi måste ha ett tänkande att en bondgård ska kunna existera utan bidrag. Vi ska även tänka att matproduktion ska ske så naturligt som möjligt, för det ger bäst kvalité på maten. Massor med mindre bondgårdar är bättre än stora industriella, om vi vill ha bra mat.

        • Thomas Gunnarson skriver:

          I år sägs amerikansk farmares intäkt bestå till 40% av statliga stöd, försäkringsutfall , m,m…

  8. Samuel af Ugglas skriver:

    Gick förbi en köttdisk häromdagen och det är inte första gången jag ser Nyzeeländskt lamm i disken. Priset är knappast intressant att nämna men jag är mer intresserad över varför den finns här överhuvudtaget .
    Mats gjorde fantastiska observationer vid ett besök för något (ra) år sedan och skrev flera inlägg.
    Kanske är det dags att plocka fram dem igen då Nya Zeeland upplevt samma “helvete” som svenska utplundrade och fördrivna bönder nu upplever i Sverige.
    Någon “räknenisse” presenterade en ofattbar siffra häromdagen då han påstod att statistiskt använder ett svenskt genomsnitts hushåll endast 12% av familjebudgeten (gemensamma inkomsten) på livsmedel.
    Därför Thomas är vi ganska intresserade i att få fram en indexserie som belyser priset på “MATKORGEN” från tiden efter andra världskriget och till dags dato. Bör uttryckas i både manstimmar och KRONOR och ören. Kan kanske det bidraga till att avslöja den socialistiska bluffen att LIVSMEDEL, det kan vi garantera våra väljare till ett pris som är “näst intill GRATIS”!!!

    • Thomas Gunnarson skriver:

      På Irland anses matkassen innebära 7% av hushållskassan..Så egentligen måste vi ner från 11-12% till 7%. En sänkning med 50%… Genom att samhällsekonomin kräver mer snurr av pengar utanför jordbruket för att allt skall funka… Alltså, maten måste vara “näst intill gratis”…

    • b-j skriver:

      Den indexserien kan du ju lätt räkna fram själv, så får du vikta de ingående livsmedlen precis som du vill ha det. Medelpriser för diverse livsmedel finns i Statistisk årsbok, åtminstone hela 1900-talet och de finns att läsa fritt på nätet. Där hittar du även löneuppgifter. För 2000-talet tror jag livsmedelspristabellen bara finns i Jordbruksstatistisk årsbok, kapitel 19, även den fri på nätet En god princip är nog att räkna om alla uppgifter till kg-priser, så blir omräkningen enkel när man komponerar sin matkorg. I tabellerna hattas det lite hit och dit genom åren. Prispressen vid eu-inträdet blir väldigt tydlig…

      • Thomas Gunnarson skriver:

        Alla detaljer kan man nog inte läsa in utan måste upplevas.. Som icke-möjligheten att renovera bostaden på ett jordbruk med oskattade medel. Det var en del i bondelivet fram till 1990, eller så.. Efter det så är det enbart ekonomibyggnader (och särskilda kulturbyggnader på gården, slott och andra herresäten) som får renoveras med oskattade medel.. Ja, om man inte driver hela gården som aktiebolag, för då är ju bostaden uthyrd till driftsledaren/bolagsägaren… ??!! (märkligt..) Effekten blir litet speciell, kreaturen i lagården bor bättre än bonden…

  9. Jan Andersson skriver:

    Alla är väl intresserade av att det finns närproducerade råvaror av hög kvalitet att köpa? Eller? Jag är inte helt säker på det längre eftersom vissa utländska butiker kör kampanjer varje vecka med hårdprocessade charkvaror från Tyskland, Italien och Frankrike, ostar från Frankrike, Italien och Grekland. Det är inte ovanligt med finska mejerivaror i butikerna heller. Och nog säljer de, annars skulle de inte finnas.

    Det verkar inte som om folk har lust att laga mat längre, bara riva upp en tjock plastförpackning och köra i mikron i sju minuter, en evighet. Kan det ha att göra med att familjerna inte äter tillsammans längre; var och en hittar en snabbmatskapsel i kylen eller frysen och äter den strax vid datorn eller paddan tillsammans med en burk energidryck.

    Varför har den svenska matkulturen, hyllad för sina överlägsna råvaror av Tore Wretman och Werner Vögeli, blivit försmådd till fördel för rena skräpmaten ur smak- och näringssynpunkt från andra länder (men jag erkänner att det finns bättre kött i Brasilien och bättre ostar i Frankrike)?

    Jag äter bara ute kanske tio gånger om året, men det är mycket längesen något smakade lika bra som det vi lagar hemma varje dag utan större ansträngning. Min slutsats är att det är okunnighet, lättja och stökiga familjevanor som saboterar vår i mitt tycke världsbästa matkultur. Till och med det svenska ölet är nu bättre än danskt och finskt, så var det absolut inte för 20-30 år sedan.

    Om priset vore en faktor så tror jag inte att snabbmaten skulle ha en chans, och varför är det då så noga vad en liter mjölk kostar? Höj priset två-tre kronor direkt och ge producenterna en rimlig avkastning.

  10. Åke Sundström skriver:

    Vi bör kanske påminna varandra om att reformer av jordbrukspolitiken förutsätter ett utträde ur EU, det är ju där allting bestäms i dag. Alltså: propagera för SWEXIT, alla ni som vill rädda det svenska jordbruket. Böndernas eget språkrör, RLF, gör motsatt bedömning: att jordbruket dör utan EU-bidragen. Där ligger knuten! Så här krävs ett rejält Alexanderhugg!

    • Samuel af Ugglas skriver:

      Helt rätt Åke, tack för det. Ju fortare desto bättre.

    • Mats Jangdal skriver:

      Jäpp! Men när det sker gör vi klokt i att ha tänkt igenom det vi vill ha istället.

    • Thomas Gunnarson skriver:

      I och för sig så är det så… men: Den svenska jordbrukspolitiken var likadan före EU-inträdet som idag (med en skillnad, efter 1995 spolade man hela tanken om jordbruket och livsmedelsfrågan och lämnade detta helt åt Bryssel). Och, enligt de flesta andra politiker inom EU så har varje medlemsnation ett eget ansvar att försörja sin befolkning med livsmedel, genom att utnyttja regelverket in CAP på bästa sätt. Enligt förre jordbrukskommissionären Dacian Ciolos…

      • Åke Sundström skriver:

        Men det där stämmer väl inte, Thomas? Sverige hade ju strax innan (den riggade) folkomröstningen beslutat om en radikalt ny jordbrukspolitik, men tvingades efter EU-inträdet att skrota sin nya, liberala modell till förmån EU:s planekonomiska hydra. Så de två alternativen var långt ifrån “likadana”. Är det ditt minne som sviker, eller vad?

        Och varför återger du uttalanden från EU-politiker om att “varje medlemsnation har ett “eget ansvar för att försörja sin befolkning med livsmedel”? I en marknadsekonomin är sådana påståenden överflödiga, eftersom allt som efterfrågas tillgodoses utan att regeringar behöver lägga sig i saken. Däri ligger ju kapitalismens överlägsenhet jämfört med planekonomier, det kan inte gärna ha gått dig förbi?

        • Thomas Gunnarson skriver:

          Avregleringen 1990 var en anpassning av svensk politik till WTO-systemet som inte blev som man trodde – då Sverige sökte medlemskap i EU strax efter avregleringsbeslutet. Hade Sverige inte blivit EU-medlem hade svenskt jordbruk varit helt nedlagt före år 2000… lönsamheten halverades på några år och det bromsades enbart tack vare EU-medlemskapet. Att det skedde en “framgångsrik” avreglering är en myt som omhuldas i vissa ekonomkretsar. Och… eftersom livsmedelsförsörjningen aldrig kan bli en marknadsfunktion då “begagnad” mat inte finns annat än på soptippen, så kan inte livsmedel bli en normal marknadsprodukt – annat än gällande rena lyxvaror. Om standardmaten sjunker i näringsvärde, som pasta och nudlar, så märks detta lättast via befolkningens fetma då snabba kalorier som just pasta och nudlar gör folk feta.. Men den fascistiska funktionen inom livsmedel, med olika byråkratiska styrmedel, med kartellbildning inom bolag runt jordbruket, som dessutom sedan gammalt samarbetat med myndigheter och politiken (av politiska redovisade skäl) så är den enskilde bonden, som inte kan flytta sin verksamhet, helt utlämnad till omgivningens godtycke. Det finns alltså ingen marknadsekonomi som fungerat sedan Gustav Wasa tillträdde och han förbjöd böndernas export av oxar till kontinenten för att istället styra oxdriften till Falun…

        • Anders Rydén skriver:

          Vad är en liberal modell?

          Någon gång på 50 talet träffades dåtidens största liberala ekonomer i Lausanne.
          Två av dessa Mises och Röpke var en dag ute och promenerade.
          Vid ett koloniområde stannade Mises och pekade på de som abetade med sina kolonilotter.
          “Detta måste vara ett synnerligen ineffektivt sätt att odla på” sa ha till Röpke.
          Röpke replikerade då “så kan man kanske se på det, men å andra sidan är det ett synnerligen effektivt sätt att odla ett oberoende”.
          Varpå Mises log och erkände att Röpke hade en viktig poäng där.

          Så vad är en liberal modell?
          Vad är det vi ska odla?
          Ska vi odla självständiga och oberoende samhällen?
          Eller ska vi odla en stark stat som främst ser ett jordbruk som en lekplats för allsköns byråkrater, skattepengadiare och en massa andra arbetsskygga parasiter?

          • Thomas Gunnarson skriver:

            Den historien visar hur lätt det är att gå vilse i tanken…

  11. Jan Andersson skriver:

    Var det inte så förr, och kanske fortfarande, att Italien erhöll jordbruksstöd från EU för en areal som var större än hela Italien? Hur mycket får Sverige? Jag håller verkligen med om, av många olika skäl, att en Swexit är nödvändig så snart som möjligt, men vi ska inte ersätta de rådande irrläror som nu styr det mesta med andra. Vi ska vänta och se om staten överhuvud skall lägga sig i vår grundläggande livsmedelsförsörjning.

    Det finns en uppenbart tydlig marknad, och det finns intresserade producenter, mer behövs inte. Svenska producenter får konkurrera med kvalitet, vapnet skyddstullar platsar som ett hot i bakgrunden om någon vill försöka dumpa priset för att kapa åt sig marknadsandelar i Sverige.

    Bönderna ska ta ut en sund vinst och matpriserna blir därefter. Som med alla andra varor och tjänster som erbjuds.

    • Thomas Gunnarson skriver:

      Det finns ingen “marknad” för livsmedel – då politiken har ansvaret för folks livsmedelsbehov. Har inte politiken det ansvaret så är det var och ens egen sak om man svälter eller ej… Så ställ frågan: Vem har ansvar för att det finns mat på bordet?

      • Åke Sundström skriver:

        Med den socialistiska utgångspunkt du här antyder – att politiken styr, inte köpare och säljare på en fri marknad – kommer vi givetvis till olika slutsatser. Men då förstå jag inte hur kan du då känna dig hemmastadd på en blogg som heter Frihetsportalen? Föreställer mig att väldigt få i detta forum sätter likhetstecken mellan socialism och frihet.

        • Thomas Gunnarson skriver:

          Visst… man kan drömma om friheten, det gjorde man som ung,(segla till västindien och sånt), men när man blev bonde så var det slut med det… Den som inte är slav kan nog prata om friheten, men den som är slav måste slåss för sin frihet hela tiden…på olika sätt. All frihet är inget värd när man inget har att äta.

    • Anders Rydén skriver:

      @Jan Andersson,
      Den marknad som finns nu är så in i h-e riggad så ytterst få kan föreställa sig hur en fri marknad skulle kunna se ut.
      Den är allt annat än fri för bonden.
      Är en bonde fri att odla och sälja vad han vill till vem han vill?
      Nej, knappast.

      Hur ska vi konkurrera med kvalitet.
      När bondekooperationerna aldrig har haft ett intresse av att göra det?
      När vi gick med i EU lovade våra folkvalda att svensk hårdost kommer vara en garanterad succé på exportmarknaden.
      Hur har det gått med det?
      Vi har i praktiken gett bort våra ostar till danmark, medan våra mjölkbönder nu för tiden får sälja mjölkpulver till Kina.
      EUROPklassningen är ett annat exempel.
      Där avsättningen av kött från våra mjölkkor säljs till underpris, främst från den snart utdöende fjällkon.
      En koras som skulle kunna ge ett kött som skulle kunna konkurrera med kobekött sägs det.
      Själv har jag belted galloway som går på skogsbete, men bara till självhushåll.
      Efter man har ätit en stek från ett sådant djur vill man inte låta ett svenskt slakteri förstöra ett sådant kött.

      • Mats Jangdal skriver:

        Det kan jag verkligen förstå! Våra hemslaktade Jersey, som klassades i princip som vrak om vi skickade dem till det kooperativa slakteriet, smakade i klass med det bästa kött jag ätit på en av världens bästa köttrestauranger, i Calgary.

        • Anders Rydén skriver:

          @ Mats,
          Tänk att få dricka färsk opastoriserad mjölk från en jerseyko som har gått på ett ängsbete…
          Jag hade utan tvekan betalt upp till 30 kronor litern till bonden.

          • Mats Jangdal skriver:

            Jodu, den mjölken i en tallrik havregrynsgröt med lingonsylt, det vart som en efterrätt!

            • Anders Rydén skriver:

              Det kan jag tänka mig.
              Synd att det är nästintill förbjudet att få sig en sådan måltid nuförtiden.

  12. Samuel af Ugglas skriver:

    “Och, enligt de flesta andra politiker inom EU så har varje medlemsnation ett eget ansvar att försörja sin befolkning med livsmedel, genom att utnyttja regelverket in CAP på bästa sätt”.

    En politiker kan aldrig försörja en befolkning med livsmedel. Uppfattar befolkningen det som trovärdigt är undergången garanterad.

    Nu ser vi knappt skogen för bara träd. Fokus tynar bort därför vill jag bidraga med följande, gjort en gång tidigare:

    I VÄNTAN PÅ KALKONEN
    Det är förunderligt, när man tänker på det, hur Thanksgiving-helgen görs möjlig tack vare en mängd olika människor, av vilka ett stort antal är totala främlingar?

    För att kalkonen ska hamna på middagsbordet krävs det engagemang av tusentals människor.
    Bönderna, naturligtvis, som föder upp fåglarna, men också de som säljer fodret – de som levererar det till gården, för att inte nämna arkitekten som designade byggnaden – arbetarna som byggde den.
    Fågeln måste slaktas, plockas, inspekteras och transporteras och lastas och lossas, förpackas, vägas och prissättas och läggas i frysdiskar. Folket som gör allt detta har i sin tur en uppsjö av människor bakom sig som utför andra uppgifter – från att raffinera bensin till tillverkning av lastbilarna, till tillverkningen av plasten som köttet förpackas i.

    Alla dessa aktiviteter, utförda av oräkneliga främmande män och kvinnor, har pågått under många månader så att jag och tusentals andra kunde köpa en kalkon till denna helg.
    Nivån på samordning som krävs för detta är häpnadsväckande. Men vad är ännu mer imponerande är att ingen samordnade det.

    Ingen “Kalkon-tsar” har konstruerat en plan och utfärdat order. Ingen tvingade folk att samarbeta så att vi nu har en kalkon i ugnen. Men ändå samarbetade de. När jag kom till Publix var kalkonen där. Allt jag behövde göra var att köpa den. Om inte det är ett mirakel, vet jag inte vad vi kan kalla det.

    Adam Smith kallade det “den osynliga handen” – den mystiska kraft som gör att otaliga människor – som arbetar för egen vinning – främjar ändamål som gynnar många.

    Av det som verkar som kaos, orsakat av miljontals okoordinerade privata transaktioner, uppstår spontan ordning på marknaden. Fria människor agerar fritt och det resulterar i en mängd varor och tjänster – mer än det mänskliga sinnet kan förstå.

    Ingen diktator, ingen byråkrati, ingen superdator planerar det i förväg. Ju mer en ekonomi planeras, desto mer drabbas den av brist, störningar och misslyckande.
    Upplagd av Berit kl. torsdag, november 23, 2017

    • Åke Sundström skriver:

      Synpunkter på det, Thomas? Vi har Samuels historia förre, men den förtjänar att upprepas.

      • Thomas Gunnarson skriver:

        Jodå.. jag jobbade på miljökontoret och vi hade en kalkonuppfödare i kommunen som födde upp, slaktade och rökte kalkoner. Det vi hade som invändning var varuflödet.. nyslaktade kalkoner fick inte korsa färdigrökta kalkoner i kylen… annars funkade det bra. Men kalkoner är en lyxvara liksom mina tre-månaders tuppar.. eller mina hemslaktade kreatur. Staten vill lägga sina kontroller emellan bonden och konsumenten och det har man lyckats med till stor del…. Med de prispressarbehov som är redovisade kan de endast genomföras med statlig styrning och flödeskontroll. Idag har man samma nationella mjölkproduktion som 1972, samma fall i produktionen som medförde subventionsvågen på 70-talet – då importen inte fungerade på 70-talet och folket inte accepterade varken brist eller prishöjningar. Några politiska principer gäller inte när magen knorrar!! Så vad som sker framöver blir spännande.. om en global livsmedelsbrist blir faktum kanske den inflation som alla efterfrågar uppstår…?

        • Thomas Gunnarson skriver:

          Utöver detta vill jag påpeka att den politik som WTO står för är en planekonomisk funktion för att gynna de stora bolag som arbetar runt jordbruket globalt. Det är alltså inte ett piss liberalt utan en ren fascism. Allt i syfte att gynna och säkerställa dessa stora få gigantiska bolags säkra vinster. Varför skall småfolket buga och bocka inför dessa fascister, dessa marknadsdominanter som styr politiken i sitt eget intresse? Som dessutom har fräckheten att kalla det “marknadsekonomi”! När det är en planekonomi!! Som innebär att bolagen behöver inte ta hänsyn till den “marknad” som bonden lever med, vädret, naturen och sådana bagateller.. Allt är bara en jävla lögn av WTO!! (utan denna WTO-lögn hade “marknaden” fått jobba hårdare för att balansera en större variation av utbudet och även följa med priserna så att landsbygdens producenter hade haft en fungerande företagsekonomi istället för denna ständigt ökande skuldsättning.) Så skrota WTO !!

          • Mats Jangdal skriver:

            Tack Thomas! Vi har inte kommit närmare någon konstruktiv lösning på jordbrukets problem. Men det känns som om vi i vart fall har levererat lite upplysning om hur annorlunda den banschen är jämfört med i stort sett alla andra.

            • Åke Sundström skriver:

              Vad då annorlunda? Marknadsekonomi handlar om välståndsoptimering och dess grundprincip, fri konkurrens, gäller förstås i alla näringar, hur kan du antyda något annat? Och visst har vi (du också) pratat om konstruktiva lösningar: Ut ur EU, gärna också WTO/FN, samt slopade klimatskatter.

              • Mats Jangdal skriver:

                En viktigt skillnad är det som Thomas påpekar, att inom jordbruket pågår LIVET hela tiden, det växer, förökar sig.
                Detta måste säljas vidare för lönsamhet. Får man inte avsättning för det till rimligt pris sugs musten ur produktionen och den stannar till slut.

                I annan produktion kan man stänga av och vänta på bättre tider.

          • Thomas Gunnarson skriver:

            Jag får ju då lägga till att de “stöd” som infördes (enligt WTO-reglerna som “icke marknadsstörande”, t.ex. miljöstöd, och då måste man ju uppfinna miljöproblem inom jordbruket) var tänkta att balansera så att lantbrukare som inte fick kanonskörd skulle kunna fortsätta att odla till bolagens bästa (jämna inflöde och priser av råvara).. och att stöden skulle vara statliga – industristöd – i praktiken – som kallas jordbruksstöd. Därför att den turbulens som är jordbruk inte skulle drabba de “känsliga” bolagen…. Att svenska politiker inte fattat hur detta egentligen är tänkt är alltså inget konstigt då svenska politiker och ekonomer inte brukar kunna tänka…

          • Åke Sundström skriver:

            Jag nöjer mig med att notera att du avstår från att kommentera Samuels kalkonhistoria, men också påpeka att vi diskuterar svensk politik, inte WTO:s eventuella avsteg från marknadsekonomins grundprinciper (som du inte heller preciserar). Fast i en värld med fri konkurrens behövs inget WTO.

      • Anders Rydén skriver:

        @Samuel AF Ugglas,
        Man kan ju alltid fråga “mannen på gatan” i dagens Chile, eller vilket annat land i Sydamerika.
        Eftersom fler för varje dag är allt annat än intresserade av att se sina råvaror försvinna till EU eller USA till ett underpris.
        Ett underpris som har uppstått på grund av att våra subventioner har gjort det möjligt att sälja för under produktionskostnaderna.

        • Åke Sundström skriver:

          Sant, men vad som krävs för att höja världsmarknadspriserna till sina rimliga nivåer är att EU slopar sina höga importtullar. Och därmed slår ut en stor del av högkostnadsproducenterna i Västeuropa, främst Tyskland och Frankrike.

          USA:s jordbruk står ju däremot i hög grad på egna stabila ben och skulle, i likhet med tredje världen, vinna på kraftigt sänkta importtullar och andra handelshinder i Europa. Det är såldes fel att skylla USA för import till underpris, men rätt att rikta sådan kritik mot EU.

          • Anders Rydén skriver:

            Nja, vi tar det från början.
            Ronald Reagan gav sig tusan på att krossa Sovjetunionen, vilket var bra förstås.
            En viktig taktik var att via subventioner manipulera världsmarknadspriset på jordbruksprodukter så de kom under kostnaderna för att producera desamma.
            Så är det fortfarande.
            Vinsterna var flera, sovjet gick i konkurs förstås, maten blev billigare globalt och förädlingsindustrin kunde göra större vinster.
            Så, USAs jordbruk står definitivt inte på egna ben.

            Men självklart så finns det nackdelar, liksom det är med en negativ ränta.
            En vara som är subventionerad bruka påverka priset på alternativa varor på så sätt att de relativt sett bli dyrare.
            Samtidigt som den subventionerade varan, som sagt var, säljs för under produktionskostnaderna.

            Det som sker nu är att lönsamheten inom lantbruket har varit för dålig, globalt, för länge.
            Vilket har gjort att alltför få vill hålla på med lantbruk.
            Bönderna håller helt enkelt på att dö ut.
            Det finns föstås mycket mer att säga om nackdelarna med subventionerna ur lantbrukarens perspektiv.

            Men, den största nackdelen är att om man inte får dessa subventioner blir varorna man producerar dyrare, tyvärr är det så.

            • Thomas Gunnarson skriver:

              Pedagogiskt perfekt förklarat!!

            • Åke Sundström skriver:

              Din historieskrivning håller inte. De låga världsmarknadspriserna på livsmedel är en produkt av Europas höga importtullar och har ingen koppling till Sovjetunionens i huvudsak självförvållade sammanbrott/implosion.

              Bönderna håller inte alls på att dö ut, fast de blir förstås färre i takt med mekaniseringen. På en normaliserad global marknad för livsmedel skulle svenska bönder klara sig utmärkt, men omstrukturerad med HÖGRE produktion av animalier och mindre spannmål.

              Du och andra har glömt hur en sådan fri marknad fungerar, eftersom den legat i koma i sedan 1914, men faktiskt går att väcka till liv.

              • Anders Rydén skriver:

                Tullarna är till för att framför allt skydda Europas livsmedelsindustri
                Dessutom har merparten av jorbrusstöden gått till industrin.
                EU har, till exempel, haft enorma exportstöd till ARLA och före detta Dansukker vilka är de som har fått mest jordbrukstöd i norden.
                Samma med USA, det är bara att försöka sätta sig in i turerna av USAs handelslskrig med Kina på djupet.

                Snittåldern bland lantbrukarna är väl runt 60 nu och ungefär 5% av bönderna är under 40år.
                Med en ungefärlig likvärdig demografisk fördelning globalt.
                Det kommer att bli problem inom det närmsta decenniet.
                När man har fått dessa siffrorna rätt för sig inser man att man bevittnar något som mest kan liknas vid en tågolycka i slow motion

              • Anders Rydén skriver:

                Du är välkommen in i matchen efter det du har tittat på vilka som verkligen får jordbruksstöden.
                https://farmsubsidy.org/

                • Åke Sundström skriver:

                  Öppna ögonen! Denna länk bekräftar ju min slutsats att jordbrukspolitiken är ett socialistiskt systemfel. Orättvist, dessutom, eftersom de små animalieproducerande enheterna missgynnas, medan de stora spannmålsodlarna oförtjänt berikas.

                  • Anders Rydén skriver:

                    Ja, på det stora hela är vi nog överens
                    Fast jag vill hellre påstå att det är industrin efter odlarna som berikas på ett oförtjänt sätt.

                    • Thomas Gunnarson skriver:

                      Det är ju precis det som Cargill själva lanserade som politiker idé… Det har alltså inget med jordbruk att göra, egentligen…

                    • Åke Sundström skriver:

                      Det är också sant, men en bisak. Jordbrukspolitiken är det centrala.

  13. Jan Andersson skriver:

    Stopp och belägg en stund! Vad finns det för hinder för svenska matproducenter att sälja direkt till konsumenter? Det finns många, främst gårdarnas läge långt från alla befolkningscentra, marknadsföringen där det krävs mer än en handmålad masonitskiva fastspikad på mjölkpallen, ett anpassat utbud till de kunder som verkligen kommer (ingen åker förgäves två gånger), en trovärdig hygienisk hantering och öppettider som passar kunderna. Samt givetvis en kvalitet som gör resan värd besväret för kunderna. Ett lågt pris är det minst viktiga, den som vet att man får kvalitet varje gång är också villig att betala.

    Sedan har vi lagar och föreskrifter, som jag inte vet något alls om. Dessa har säkert tillkommit för att göra det möjligt att kunna sälja mjölk- och köttprodukter överhuvudtaget; dofterna som möter en på en lantgård främjar ju inte direkt aptiten.

    Mina erfarenheter från sådan direktförsäljning – laglig och kanske ibland gränsfall är blandade. Griskött har alltid varit bättre gårdsslaktat än butiksvaror; enkelt att förstå eftersom det varit fetare, alltså passerat den gräns när slakterierna vägrar köpa eller betalar sämre som sekunda.

    Nötkött har ibland varit ljuvligt mört och smakrikt, men nästa gång lika gärna oätligt segt och smakat som gamla cykelslangar. Styckningen har det också varit si och så med.

    Älgkött är oftast bra, men ibland rent snuskigt hanterat och förpackat ute i skogarna, vad det verkar.

    Butiksförpackat kött är aldrig riktigt bra men heller aldrig direkt dåligt, och därför ett säkrare kort. Typiskt svenskt tråkigt lagom.

    Nu svär jag i kyrkan, men intrycket av att svenska matproducenter inte riktigt har full koll över sina processer och vilka parametrar som styr kvaliteten biter sig fast. Varför är nästan alltid ostar till extrapris misslyckade med obefintlig smak och/eller usel konsistens? Några månader senare kan samma ost vara excellent men då får man betala fullpris (vilket man gärna gör eftersom man blir grundlurad i det första fallet).

    Kvaliteten hos charkvaror är svårare att bedöma eftersom de är översaltade bortom all hjälp. Billigt bacon och annat liknande kött innehåller ibland massor av vatten, häller man inte bort det vid stekningen får man kokt istället för knaperstekt.

    Det som har saboterat den generella livsmedelskvaliteten är givetvis prispressen under EU. Det är inte svårt för vem som helst att förstå att en fri import av varor från näraliggande länder med en lönenivå på 20% av den svenska kommer att radera ut lönsamheten i Sverige. Kvaliteten är dessutom likvärdig. Ännu ett bevis för EU:s inkompetens eller förslagenhet som vi måste göra oss fria från så snart som möjligt.

    Jag har ett foto från början av åttiotalet som visar upptejpade anslag med veckans extrapriser i skyltfönstret till en ICA-butik; bland annat falukorv. Idag kan man i samma butik köpa falukorv billigare till ordinarie pris. Då var det för dyrt, idag för billigt, och kvaliteten var säkert bättre för trettiofem år sedan.

    En butik som finns nu har en egen styckningsavdelning bakom köttdisken, med full insyn bakom en glasvägg. Men där kan man också varje dag på året köpa till exempel oxfile från Australien, Nya Zeeland eller Brasilien. Mycket dyrt, men i alla avseenden också mycket bättre än svensk dito trots att den varit fryst. Återigen, varför kan inte svenska producenter kontinuerligt åstadkomma något liknande? Dålig koll, ingen kompetens, för mycket regelstyrning, likgiltighet eller fel klimat? Det fungerar ju bevisligen ibland, varför inte alltid?

    När det gäller fisk så finns det alltid något så när billiga alternativ med odlad fisk och tyvärr inte så välsmakande vildfångade fiskarter från jordens alla hav i butikerna. Men den som ibland har förmånen att smaka vildfångad (och ej övervärmd) färsk lax, torsk, makrill eller röding vill inte gärna ha något annat, skillnaden är markant. Skolbespisningens tillagning av “stekt torskfile” skall vi tala tyst om, många blev avskräckta för livet från att äta fisk av de långt ifrån benfria och sega skumplastsmakande och totalförstörda anrättningarna.

    Svensk matkultur, baserad på de råvaror och de förutsättningar som finns borde vara allmänt känd och efterfrågad. Men nu har hamburgare (av nötkreaturets näst sämsta styckningsdel efter saltrullen) och pizza blivit svensk husmanskost. Man tar sig för pannan. Skärpning i alla led behövs, annars äter vi alla snart en skopa pölsa till både lunch och middag, varje dag i veckan.

    • Mats Jangdal skriver:

      Det finns ett antal hinder för att det du efterfrågar ska komma till stånd. Kortfattat:
      Traditionen är bruten sedan hundra år. De undantag som finns/funnits är just undantag, unikum.
      Utan tradition, bristande Kunskap.
      Kooperationernas krav på underkastelse, anpassning till kollektivet istället för till kunderna, till byråkratin.
      Regelverken, Myndighetstillsynen, Sanktionerna, Subsidierna (till kokurrerande verksamhet) vilka alla av producenterna upplevs som i stora stycken godtyckligt tillkomna/utövade.
      Skattesystemet, inklusive dess utformning för att passa lönearbete i statens välfärdssystem.
      Kanske har jag missat något.

    • Thomas Gunnarson skriver:

      Tja.. eftersom man sedan mitten av 1980-talet hanterat jordbrukets produkter i den globala handeln till ungefär halva produktionskostnaden (USA), via WTO-regelverket, (för svensk del tycks den siffran variera mellan 4-14% under de senaste årtiondet) så är allt mellan jord till bord så prispressat att det man möjligen bör jämföra med är kobekött… En industriman började för några år sedan en uppfödning av kreatur (Östergötland?) i syfte att få fram kobekött till någon tusenlapp per kilo, med det funkade tydligen inte så bra för han försökte sälja av alltihop efter ett tag…

      Och nästa funktion är just att jordbruk – inte – är en industriell funktion, så därför är kvalitet, pris och kvantitet en funktion i tiden, man har produkten färdig vid ett speciellt tillfälle… Och är därmed utsatt för marknadens manipulationer. (Så fungerar svensk slakteriverksamhet sedan några/många år tillbaka). Så någon som vill dominera marknaden sänker då sina egna priser vid det tillfälle då det “lokala” jordbruket har sin produkt färdig… sedan är processen över. Accepterar man en industriell process så är det den industriella process som WTO-systemet jobbat för sedan 1990 och då får man leva med det…
      Man kan inte ha kakan och ändå äta upp den.

      • Thomas Gunnarson skriver:

        Man kan också konstatera att “entreprenadverksamhet” är den enda lönsamma verksamhet lantbruket har enligt undersökningar… (varför då putsa sina åkrar? Är det av samma orsak som kommunerna sammanlagt lägger ner miljarder på gräsklippning? Allt för fasaden…)

        • Samuel af Ugglas skriver:

          Thomas, kan vi inte enas om att vi inriktat våra krafter åt fel håll och på fel föreställningar. De så kallade VÄRLDSMARKNADSPRISERNA kan vi inte göra något åt överhuvudtaget.
          Däremot kan vi försöka att rensa ut svikande och förrädiska politiker, börja med LRF, den mest förrädiska organisationen av dem alla. Varför skall dessa tillsammans med socialisterna bestämma KOSTNADERNA för insatsvarorna i våra verksamheter både i växtodlingen, animalie do och tjänstedelen?
          Kan vi samtidigt avslöja hur Jordbruksverket, Livsmedelsverket, NGO`s manipulerat avräkningspriserna till de enskilda producenterna blir det en en bonus för hela landsbygden.
          Häng inte upp dig på hur kalkonerna korsar sina vägar på väg till konsumenten, det är ett sällsynt sjukt argument som borde stannat hos Löfven.

          • Thomas Gunnarson skriver:

            Som jag skrev här ovan så är flykten från landsbygden så besvärande globalt att det är problemet. Folkvandringen kommer att förändra alla villkor – medan svenskarna sitter och diskuterar detaljer…

  14. Anders Rydén skriver:

    Jag tittade nyligen på en serie på Netflix som heter rotten.
    Den handlar om dagens globala livsmedelssituation.

    De multinationella livsmedelsbolagen verkar fara fram över världen ungefär som Enron gjorde.
    Om man så att säga “läser mellan raderna” när man tittar på dokumentärserien så är de inte ensamma i sitt röveri av landsbyggdens resurser.
    Så fort de intervjuar någon myndighetsperson verkar de genomgående ursäkta sig med att det genererar arbetstillfällen eller skatteinkomster.
    Det som jag saknade i serien är just stater och myndigheternas roll i detta svindleri som sker.
    Eftersom allt pekar på att det är just “våra kära folkvalda” i världen som är garanten för att detta kan fortgå.
    Lite snällt uttryckt kan man bara konstatera att vi är tillbaks i merkantilismens elände igen.

Kommentarer inaktiverade.